I Finland orsakar boendet 30 procent av hushållens växthusgasutsläpp. De största klimateffekterna från boendet kommer från uppvärmning av bostad och därefter följer vattenförbrukning, bostadsel och fastighetsel (d.v.s. elförbrukning i fastighetsbolagens gemensamma utrymmen). Den minsta påverkan står avfallet för.

Mest avgörande ur klimatsynvinkel är utrymmet, det vill säga hur många kvadratmeter är avsedd för varje individ eftersom uppvärmningsbehovet är direkt beroende av detta. I olika boendeformer (flerbostadshus, radhus, villa) är energieffektiviteten ungefär samma. Energiförbrukningen i välplanerade och välbyggda nya byggnader är i allmänhet lägre än i gamla hus men å andra sidan fungerar timmerstockarna i gamla timmerhus som kollager och de gamla husen är oftast noggrant byggda och står emot tidens tand. Med hjälp av välplanerade renoveringar kan man dessutom avsevärt förbättra energieffektiviteten även i gamla byggnader.

Den energimängd som en byggnad årligen behöver är summan av uppvärmningsenergi, elenergi och eventuell nedkylningsenergi. Ventilation och hushållsvatten står för över hälften av bostadshusens värmeförbrukning. Det är värt att titta på vattenkonsumtionen eftersom uppvärmning av hushållsvatten drar mycket energi. Vad gäller elektricitet förbrukar hushållen i Finland nästan en fjärdedel. Mest hushållsel går till kylförvaring, belysning, hemelektronik och matlagning.

Hur effektiva dina klimathandlingar i boendet är beror mycket på bostadens uppvärmningssystem, boendeform, bostadens storlek och konsumtionsvanor. Genom förbrukningsvanor och vanliga underhållsåtgärder kan man spara 5–20 procent av värmeenergin, 10–30 procent av vattenförbrukningen och 10–30 procent av elen. Dessa sparåtgärder kan man åstadkomma genom att lära sig nya beteendesätt, nästan utan kostnader och med lite möda. Dessutom kan man göra strukturella förbättringar men de kräver i allmänhet större investeringar. Resultatet blir minskade boendekostnader, höjt byggnadsvärde, ökad trivsel och minskat koldioxidavtryck.

Största enskilda åtgärder som påverkar klimatutsläppen från boendet är byte till grön el, det vill säga el som bygger på förnybar energi, kartläggning av hemmets energiförbrukning och förbättringsåtgärder enligt kartläggningen samt anskaffning av jordvärmepump.

Craig Sunter

Människor i Europa rör sig dagligen cirka 40–50 kilometer och av dessa resor görs 70–80 procent billedes. I Finland utgör klimatutsläppen från trafiken cirka 20 procent av landets totala utsläpp och utsläpp från vägtrafiken utgör över 70 procent av utsläpp från all trafik. Bilismen står efter flygtrafiken för de största enskilda utsläppen per kilometer. Utöver koldioxidutsläpp orsakar bilismen partikelutsläpp, trängsel och trafikbuller.

När det gäller enskilda människor har boendeorten mest betydelse vad gäller utsläpp från resor. I glesbygden är avstånden större så det blir fler färdkilometrar än i en tät stadstrafik. Även resor till landet och övrigt resande ökar mängden utsläpp.

Utsläppsmängden från bilar beror ganska mycket på bilens storlek och ålder samt på körsättet. Utsläpp från en ny liten bil kan vara två gånger mindre jämfört med en gammal stor jeep. Beräkningsmässigt är utsläpp från privatbilism alltid större jämfört med utsläpp från kollektivtrafik.

Även utsläpp från kollektivtrafiken varierar. I Finland använder VR och Helsingfors lokaltrafik el från förnybara energikällor så spårtrafikens beräkningsmässiga utsläpp ligger nära noll. Utsläpp från bussar i stadstrafiken är jämförbart med utsläpp från en utsläppssnål personbil.

Individens personliga klimatutsläpp kan minskas genom att promenera eller cykla kortare sträckor eftersom det praktiskt taget inte uppstår några utsläpp alls. För längre resor lönar det sig att använda kollektivtrafik, samåkning eller metoder för ekonomisk körning (när bilkörning är nödvändigt). Även biogas- och elbilar samt elmopeder och elcyklar gör motortrafiken klimatvänligare. Dessutom är det bra att komma ihåg att roddbåt, segelbåt och kanot är färdmedel med nollutsläpp.

I livscykeltänkandet tas hänsyn till olika faser i produktens eller byggnadens livscykel ända från produktion av råvara till produktens eliminering. Målsättningen är att den hållbara utvecklingen genomförs under livscykelns alla faser.

Livscykelberäkningar hjälper oss att förstå hela bilden gällande förbrukning av naturresurser och därmed undvika att problemen flyttar sig från ett ställe i produktionskedjan till ett annat.

I samband med livscykeltänkandet talas det ofta om ”ekologisk ryggsäck” med vilken menas alla naturresurser som behövs under en produkts hela livscykel, det vill säga under tillverkning, transport och förbrukning. Med koldioxidavtryck menas klimatbelastning som en produkt, funktion eller tjänst orsakar, det vill säga hur mycket växthusgasutsläpp uppstår under produktens eller verksamhetens livscykel. Koldioxidavtrycket är en del av den ekologiska ryggsäckens vikt.

Den totala användningen av naturresurser korrelerar inte direkt med mängden växthusgasutsläpp. Utsläpp från till exempel ett stålverk är cirka 1800 kg CO2 per ton producerat stål medan koldioxidutsläpp från massa- och pappersindustrin är cirka 300 kg CO2 per producerat ton.

Olika produkters och byggnaders förbrukning av naturresurser sker i olika faser under livscykeln. En stor del miljöeffekter uppstår från textilier vid tvättning och strykning. Även elektronik förbrukar mycket energi vid användningsfasen men mest miljöeffekter uppstår vid produktionsfasen: tillverkning av en dator förbrukar lika mycket energi som uppvärmning av en elbastu två gånger i veckan under sju år. Dessutom behövs 1500 liter vatten, nästan 240 kg fossila bränslen, över 20 kg kemikalier och rikligt med olika metaller med tusentals kilo brutet stenmaterial som resultat. Det är dock fortfarande svårt att hitta data om koldioxidavtrycket eller den ekologiska ryggsäckens vikt under produkters livscykel.

I livscykeltänkandet tas utöver miljöeffekterna även hänsyn till de sociala konsekvenserna, till exempel till arbetarnas arbetsförhållanden.

Jim Larrison

Materialeffektivitet innebär att material utnyttjas så att konkurrenskraftiga varor och tjänster kan produceras med så små resurser som möjligt. Att ersätta varor med tjänster kan även ses som en del av materialeffektivitet.

I Finland har ökning av naturresursanvändningen frigjorts från den ekonomiska tillväxten vilket är ett tecken på växande materialeffektivitet. Materialflödena i Finland är ändå stora i internationella jämförelser beroende på den materialintensiva produktionsstrukturen, den stora exportandelen och den stora mängden av naturresurser som används till byggande.

De största möjligheterna att påverka materialens och produkters hållbarhet och återvinningsduglighet finns under konstruktionsskedet. I en materialeffektiv verksamhet borde produkterna tillverkas av så liten mängd råmaterial som möjligt och samtidigt så hållbart som möjligt. I slutet av sin livslängd borde produkterna vara återvinningsdugliga. Det är möjligt att påverka miljökonsekvenserna under produktionsskedet genom att välja den bästa tillgängliga tekniken samt genom att återvinna bimaterialflöden som uppstår vid produktionen.

Inom industrin tas vanligtvis hänsyn till materialeffektivitet under produktionsskedet eftersom det finns direkta kostnadsbesparingar att hämta. Men företag är inte alltid intresserade av att förlänga produkternas livscykel och återvinningsduglighet.

Konsumenterna kan påverka sin materialeffektivitet genom att köpa tjänster i stället för varor. Alternativa konsumtionsformer är olika fritidsaktiviteter allt från motion till kultur. Och i stället för att köpa en produkt kan ett bra alternativ vara att hyra den, och en produkts livscykel kan förlängas genom ordentligt underhåll och genom att låta laga en trasig produkt i stället för att köpa en ny. Lektionerna i teknisk slöjd är rätta platsen att lära sig reparera saker, eller man kan åtminstone diskutera när det lönar sig att laga produkten i stället för att köpa en ny.

Den största potentialen för minskning av klimatutsläpp genom ökad materialeffektivitet finns inom skogsindustrin, metallindustrin och den kemiska industrin samt i hushållens och den offentliga sektorns konsumtion. Trots att byggbranschen i Finland förbrukar mest naturresurser är klimatutsläppen från byggbranschen små jämfört med de som orsakar mest utsläpp. Detta betyder att förbättring av materialeffektivitet har inte så stor betydelse i minskning av den totala mängden växthusgasutsläpp från byggbranschen.

Till byggbranschen räknas utöver byggnader även samhällets infrastruktur såsom vägbyggen. Byggbranschen är den som förbrukar mest inhemska naturresurser men som nämndes ovan är inte koldioxidutsläppen från byggbranschen i nivån med de största utsläppsbovarna.

Byggnaders livscykel kan indelas i fyra faser:

1. Produktionsfas: anskaffning av råvara, transport till produktionsstället, tillverkning av produkten
2. Byggande: transport till byggplatsen, verksamheten på byggplatsen
3. Användningsfas: produktens användning i byggnaden, underhåll, renovering, byte av delar, större reparationer, energiförbrukning, vattenförbrukning
4. Rivningsfas: rivning, transport, hantering av rivningsavfall och slutförvaring

Olika lösningar i byggandefasen påverkar energieffektiviteten i byggnadens uppvärmning så hänsyn ska tas till material- och energieffektivitet i byggandet. Val av material påverkar både materialeffektiviteten som energieffektiviteten. Studier har visat att byggnader med trästomme har minst påverkan på klimatet men ofta styr byggnadens användningssyfte val av byggnadsmaterialet.

Byggnadens energiprestanda (E-tal) beskrivs i energicertifikatet som anger var i klassificeringsskalan jämförelsetalet för energiförbrukning ligger. Energicertifikatet behövs bland annat när bostäder säljs eller hyrs ut. Det beräkningsmässiga e-talet bestämmer en byggnads energieffektivitet i intervallet A–G där A är mest energieffektiv. E-talet anger byggnadens beräkningmässiga förbrukning av köpt energi per kvadratmeter och år. För varje energiproduktionssätt finns en egen koefficient med vilken energimängden multipliceras.

Robert R Gigliotti

När man studerar klimatpåverkan från byggnader ska man åtminstone beräkna koldioxidavtrycket från produktion av byggnadsmaterialet jämfört med byggnadens e-tal. Byggnadens koldioxideffektivitet kan beräknas utifrån koldioxidavtrycket och e-talet.

Fossila bränslen har uppstått i naturens processer för miljoner år sedan när levande plankton och övrigt organiskt material började förmultna i syrefattiga förhållanden, till exempel under vatten. Under årtusenden lagrades materialet i tjocka lager och blandade sig med gyttja och annat mineralmaterial. När lagren begravdes under tunga sedimentlager började det organiska materialet under hårt tryck ombildas till en annan form.

Olja, kol och naturgas är de vanligaste formerna av fossila bränslen. Eftersom fossila bränslen ursprungligen är organiskt material innehåller de relativt mycket kol. Vid förbränning (oxidation) av fossila bränslen lösgör sig molekylernas atomer, särskilt kol- och väteatomer, från varandra innan de reagerar med syret i luften och omvandlas till koldioxid- och vattenmolekyler. När ämnet förbränns frigörs kemisk energi som kan uppfattas som värme och vanligtvis även som ljus. Vårt energiproduktionssystem bygger fortfarande huvudsakligen på denna mekanism.

Ibruktagande av fossila bränslen och industriell energiproduktion har i västvärlden möjliggjort expansion av industriell produktion och vår nuvarande materiella levnadsstandard. Det produceras allt mer varor och tjänster, allt effektivare och billigare, och dessa transporteras runt om i världen. Detta har ökat enormt vår energikonsumtion i form av el och värme. Allt fler har råd att köpa fler konsumtionsvaror och konsumtionsbehovet ökas genom effektiv marknadsföring. Vår livsstil som bygger på förbränning av fossila bränslen har samtidigt orsakat världsomfattande problem såsom klimatförändring.

OZinOH

Förnybar energi kallas de energiproduktionsformer där energikällan kan anses vara oändlig. Dessa energiformer kommer från sol, vind, strömmande vatten, geotermisk värme, värme lagrad i luften och energi från vågornas och tidvattnets rörelser samt bioenergi.

Alla energiproduktionsformer släpper en liten mängd växthusgasutsläpp i luften, åtminstone under någon av produktionsprocessens faser. Gällande förnybar energi uppstår utsläpp åtminstone under byggfasen (t.ex. vindkraftverk) men eftersom den direkta utsläppsmängden är så liten anses de beräkningsmässiga utsläppen vara noll. Beräkningsregler är dock alltid avtalade människor emellan och det pågår ständiga politiska diskussioner kring detta.

Andra utsläppskällor är vattenkraft där metan frigörs ur botten på vattenmagasinen. Vid utnyttjande av biobränslen är koldioxidutsläppen en del av naturens egen kolcykel varvid de inte anses öka växthuseffekten. Balansen i naturen kvarstår om vi förbrukar biomassa i samma takt som den återbildas. Eftersom det tar tusentals år för torv att återbildas anses balansen inte vara uppfylld och därför räknas torven inte som förnybar energikälla.

• Genom solenergi produceras el och värme. Solens värme- och ljusenergi samlas med hjälp av solceller, solpaneler och solfångare. Med hjälp av solstrålning produceras el direkt i solceller och i solpaneler produceras el från solvärmen.
• När det gäller bioenergin har solenergin först bundits i växtmassan genom fotosyntesen och vegetationen används som energikälla. Bioenergins källor är skogsbiomassa (bl.a. vedbränslen och avverkningsavfall) åkerbiomassa (rörflen, korn och gräsmassa), avfall från pappers- och träförädlingsindustrin (bl.a. flis och svartlut) avfall från livmedelsproduktion (bl.a. slaktavfall och gödsel) samt biologiskt nedbrytbart avfall från boendet (bl.a. papper och livsmedel).
• I Finland produceras knappt 5 procent av energin med vattenkraft och möjligheterna att öka den energiformen anses vara små. I Finland finns inte de rätta förhållandena att producera energi genom våg- och tidvattenrörelser men i övriga världen utvecklas produktionsmetoderna ständigt.
• Även vindkraftens andel i Finland har hittills varit ganska liten (4 % av elproduktionen 2015) men produktionen har de senaste åren ökat över hundra procent årligen. Tanken är att framtill 2020 kraftigt öka produktionen enligt Finlands långsiktiga energi- och klimatstrategi.
• Värmepumparna kan inte producera energi men de överför värmeenergi från kallare utrymmen till varmare. Med värmepumpar kan energieffektiviteten förbättras i ett hus med eluppvärmning och i och med det minska nackdelarna av energiproduktion som generar utsläpp. Värmepumparna (bl.a. luft- och jordvärmepumpar) har blivit allt vanligare i uppvärmning av bostäder.

Andelen förnybar energi i Finland har ökat från slutet av 70-talet och för närvarande produceras mer än en tredjedel av landets energi med förnybara energikällor. Skogsindustrins svartlut är för närvarande den viktigaste förnybara energikällan. Och om även klenvirket tas till vara utgör energin från skogen nästan ¾ av förnybar energianvändning. Alltmer ökande energikällor är återvinningsbränslen och vindkraft samt värmepumpar som drivs med solenergi, jordvärme eller värmeenergi från luften. Särskilt har användning av sol- och vindenergi ökat i världen.

Användning av förnybar energi påverkas av priserna på olika energiproduktionsformer samt politisk styrning, det vill säga varje lands egna energi- och klimatpolitiska riktlinjer, samt beslut och direktiv fattade i respektive land och i EU. I Finland har målet varit att öka användning av förnybar energi till 38 procent framtill 2020 och som det ser ut nu kommer målsättningen att överskridas eftersom redan 2015 var andelen 35 procent. Tillväxthastigheten har varit hög: år 2009 var andelen fortfarande 26 procent.

Energi behövs till belysning, till otaliga elapparater och elsystem, till uppvärmning och avkylning av utrymmen, till uppvärmning av hushållsvatten, till ventilation och trafik. Genom energieffektiviseringen, det vill säga antingen minska eller få ut mer nytta av energianvändningen, kan klimatförändringen begränsas och uppnå även andra fördelar såsom säkra energitillgångar, minskad behov av importerad energi, minskade energikostnader, eller andra miljöanledningar såsom miljö- och luftvård. Målsättningen med minskade utsläpp är ökad andel förnybar energi.

Huvudmålsättningen är att få mer med mindre.

Energieffektiviseringen betyder att antingen minska eller få ut mer nytta av energianvändningen. Bra exempel på framgångsrika energisparåtgärder i Finland är samproduktion av el och värme, frivilliga energieffektiviseringsavtal i kommuner och företag samt systematiskt genomförande av energibesiktningar. Ytterligare läsning om detta finns i samhällsartikeln i denna guide.