Förståelse för naturvetenskap och hur den skiljer sig från humanvetenskap är enligt forskare en stötesten för lärare i samhällskunskap. Samhällsvetenskap skiljer sig från naturvetenskap och en del av den röriga klimatdebatten kan bero på att man inte kan se skillnader i olika kunskapsuppfattningar.

Inom samhällsvetenskap är det viktigt att inte tro för mycket på bara ett synsätt och man ska fråga efter kontext, värderingar och i vems intresse. Klimatförändringen har viktiga samhälleliga orsakssamband och kanske på grund av detta kan naturvetenskapliga forskningsresultat inom klimatforskning lätt tolkas så att de har mer värde än de har. Naturvetenskap ger dock ofta ganska entydiga fakta om forskningsobjektet ifråga.

Naturvetenskapliga forskningsresultat inom klimatvetenskap baseras på förändringar i miljön som man upptäckt och mätt och efter en kritisk granskning finns i regel endast en rätt tolkning. Till exempel förändring i yttemperaturen i havsvatten, havsnivåhöjning, ökning av medeltemperaturen i lägre atmosfärskiktet, havsförsurning, smältning av glaciärer och andra förändringar som upptäckts i jordens klimat är inte åsiktsfrågor.

Om klimatpolitik kan det däremot finnas – och finns också – rikligt med olika synpunkter. Att jämföra och värdesätta synpunkter, välja rätta politiska åtgärder och överväga olika alternativ är samhällsfrågor som bygger på värderingar, åsikter och kontext. Vem drar nytta av vilket beslut, vad är berättigad och vilken enskild åtgärd är nödvändig.

För att förstå klimatfrågor i sin helhet och förstå skillnader i kunskapsuppfattningar är således centralt och det måste man bli uppmärksam på.

Klimatförändringen är förstärkt växthuseffekt och forskarna har varit medvetna om växthuseffektens mekanismer i nästan tvåhundra år. Den franske fysikern Joseph Fourier använde ordet ”växthuseffekt” för första gången 1824. Han beskrev då hur gaserna i atmosfären kan förhindra värmen från solstrålningen att återvända ut i rymden och till följd av detta höjs jordens temperatur. Några årtionden senare, 1896, beskrev den svenske kemisten Svante Arrhenius hur stenkoleldningen förstärker den naturliga växthuseffekten. Han trodde dock att effekten skulle bli till nytta för mänskligheten.

Sedan 1960-talet har vetenskapsvärlden varit medveten om klimatförändringen och när tecken på det förändrade klimatet bara ökade började man förstå att det är fråga om ett viktigt problem. År 1979 anordnade FN:s miljöprogram UNEP och den meteorologiska världsorganisationen WMO i Genève den första världskonferensen om klimatet och 1988 grundade WMO och UNEP den mellanstatliga klimatpanelen IPCC. Det är en organisation som består av hundratals ledande experter inom klimatvetenskapen och vars uppgift är att samla och värdera vetenskapliga fakta om den globala uppvärmningen och dess konsekvenser.

Sedan 1990 har klimatpanelen ungefär vart sjätte år utarbetat och gett ut en omfattande rapport om det rådande forskningsläget rörande klimatförändringen. IPCC utför ingen egen forskning, mätning eller uppföljning utan rapporterna innehåller samlad information från klimatforskningens olika delområden. Forskningsdata om klimatförändringens konsekvenser och människans påverkan på klimatet har med tiden ständigt preciserats och rapporterna citeras flitigt i debatter om klimatförändringen.

Framtiden påverkas bäst med beslut som tas nu. Det är omöjligt att exakt förutspå framtiden men prognoser kan göras genom att studera olika signaler i samhället, till exempel genom trendanalyser. Trender är dagens fenomen som fortsätter in i framtiden och är ganska lätta att spåra och förutspå. Trender kan även kallas för tendens eller strömning. Trenderna styr beslutsfattande genom att påverka val, smak och status.

Megatrender i sin tur är stora utvecklingsvågor som bestämmer den dominerande inriktningen i framtiden. Utvecklingsinriktningen är tydlig och har kontinuitet i framtiden. Aktuella megatrender är till exempel miljökris på grund av klimatförändringen och andra miljöproblem som den orsakat, allt mer accelererande teknikutveckling samt ständigt ökande globalisering. Omfattningen av klimatförändringen kan i vissa sammanhang kallas för gigatrend.

Vi skapar vår framtid genom våra handlingar här och nu men människan är en mästare på att skjuta upp hantering av svåra frågor på framtiden. Det är lätt att förbise de sakta framskridande, osynliga och avlägsna problemen, och det är enklare att tänka på sig själv än bevaka kommande generationers intressen. Även inom ekonomivetenskapen är det vanligare att sällan beräkna framtidens kostnader och nytta men desto oftare de aktuella, och incitament såsom börsårets kvartalsrapporter uppmuntrar till kortsiktighet. Beslut utan tanke på framtiden tas även på grund av bristande kunskap och osäkerhet.

Trots problem finns det olika metoder för ansvarsfull framtidspolitik:

• Kommande generationers rättigheter kan lagstadgas i grundlagar och det har redan gjorts i många länder. Enligt Finlands grundlag ska det allmänna verka för hållbar utveckling och bra miljö för kommande generationer.
• Konsekvenserna av beslut ska bedömas långsiktigt: genom att i förväg informera om hur mycket utsläpp till exempel ett kolkraftverk producerar under hela dess livslängd.
• De ungas andel i beslutsfattarposition kan ökas genom en ungdomskvot.

Långsiktiga begränsningsåtgärder mot klimatförändringen görs i alla samhällets delområden. Förändringar behövs inom ekonomipolitik, skattestruktur, industrins verksamhetskoncept och lagstiftning samt i synen på kulturens värdegrund. De viktigaste förändringarna görs inom energiproduktion, industri, trafik, boende och jordbruk.

Att omvandla världen till en klimatvänlig plats sker inte i en handvändning men tecken på detta kan redan ses: ett första klimatavtal slöts 1992, ett nytt klimatavtal undertecknades i Paris 2015, användning av förnybara energiformer ökar så snabbt att det kan kallas för energirevolution och inom många branscher blir det allt mer naturligt och som en del av normal praxis att i sin verksamhet utgå från klimatsynvinkeln.

Energi behövs till nästan all mänsklig verksamhet: uppvärmning, avkylning, transport, belysning, maskiner och tillverkning av varor. Därför är energiproduktion och tillgång till energi så viktiga i dagens samhälle och därmed även energifrågor i många sammanhang, till exempel i mellanstatliga relationer.

Staternas beslut om målsättningar gällande energianvändning och -produktion kallas för energipolitik. Metoder för energipolitik är bland annat lagstiftning, skatter och olika stödformer med vilka man säkerställer tillgången till energi samt styr energikontroll, produktion, distribution och energiförbrukning. Energipolitiska mål och metoder har varierat under olika tidsperioder beroende på den aktuella ekonomiska situationen, tekniska utvecklingen och väljarnas åsikter som i sin tur styr partiernas maktbalans.

Utrikespolitik i sin tur är politik som staten praktiserar i relationer med andra länder. Utrikespolitiken strävar efter att främja trygghet, välfärd och landets egna ideologiska målsättningar. Vad gäller de globala energifrågorna är utrikespolitik och energipolitik nära förknippade med varandra och naturligtvis även med klimatpolitik. Även geopolitik, det vill säga geografins inverkan på global (makt)politik är en del i det hela. Vad gäller klimatfrågor koncentrerar geopolitiken att kontrollera oljeresurser och naturresurser i arktiska områden. Frågeställningar angående ämnet är följande: Hur stor är statens energioberoende och kan det ökas? Varifrån köps energin som staten använder och hur är det med kontinuiteten i affärsrelationerna. Vad för slags maktpolitik förknippas med energifrågorna?

Fossila bränslen finns i betydande mängder bara i vissa områden i världen. Ändå är samhällsfunktionerna i alla länder beroende på tillgång till olja vilket ställer de oljeproducerande länderna i en viktig maktposition i relation till andra länder. Världsmarknadspriserna på oljan är en central faktor som påverkar världsekonomin och därför strävar de oljeproducerande länderna efter att kontrollera tillgången till oljeproduktion och genom detta även på marknadspriser.

Minskad oljeanvändning, om än tidvis sådan, är ur klimatsynvinkel en bra nyhet men plötsliga skiften orsakar problem för samhällen så därför kallas en större minskning av oljetillgång eller prishöjning för oljekris. Tillgång till oljan påverkas av de producerande länders vilja och möjlighet att sälja olja samt mängden utbud och efterfrågan.

Tillgången kan begränsas av ländernas ovilja att sälja, samt oroligheter eller naturkatastrofer på oljeproduktionsområden eller oljetransportrutter. Dessutom är oljan på väg att sina i de nu kända oljekällorna. Enligt experterna har oljetoppen, det vill säga den tid då toppen nås gällande världens oljeproduktion, och när produktionen börjar oundvikligen minska, redan nåtts eller nås den närmaste tiden.

Sökandet efter utbytbara energiproduktionsformer är således en nödvändig del av den nuvarande energipolitiken även utan krav från klimatförändringen.

I klimatdebatten hörs ofta anklagelser och försvar. Vems fel är klimatförändringen, vem är skyldig? Det västerländska samhället? Amerikanerna? Kineserna? Bankirer? Politiker? Företag? Alla? Det är onödigt att leta efter någon enskild skyldig till klimatförändringen utan den är orsakad av mänskligheten tillsammans. Uppfinningar som ökar vår välfärd och underlättar vår vardag har utan att vi märkt eller menat det lett oss till en miljökris.

Vi lever i en tid då ett vanligt västerländskt vardagsliv, även utan orimlig konsumtion, orsakar klimatutsläpp över en hållbar nivå. En enskild människas mesta klimatutsläpp, det vill säga koldioxidavtryck, kommer från boende, resor och mat. En medborgare som oroar sig för klimatförändringen rekommenderas som begränsningsåtgärd att släcka belysning, sortera bioavfall och minska bilkörning trots att det finns åtgärder som har mer påverkan.

Man kan minska, eller för den delen öka, eget koldioxidavtryck mångfaldigt med livsstilsval. Det avgörande är bostadens storlek, hur hushållselen är producerad och vilka färdmedel används för att förflytta sig från en plats till en annan. Viktigt är även hur stora individens konsumtionskostnader är och hur mycket avfall livsstilen genererar.

Även om individens konsumtionsval har betydelse är det inte realistiskt, eller ens möjligt, att låta konsumenten ensam lösa klimatförändringen. Samhällssystemet sätter ramarna för konsumentens val under dennas livstid och genom att ändra dessa ramar kan vår livsstil ändras och bli klimatvänligare. Ett sätt att ändra livsstil är till exempel ett elavtal där el producerad med förnybar energi står som ett standardalternativ och fossilt bränsle ska väljas aktivt. Kött kan ätas i huvudsak som förr i festliga tillfällen och arbetsgivaren kan i stället för en tjänstebil erbjuda en tjänstecykel och cyklandet kan underlättas genom trafikplanering.

Men individen kan inte heller lämpa klimatlösningen över på samhället eller på ”de andra”. Utöver konsument-jaget har människor i samhället många slags roller: vi arbetar, har fritidsintressen och är aktiva i organisationer, vi är politiska aktörer och familjemedlemmar. Det går att åstadkomma förändringar bara man sätter igång själv eller övertygar de ansvariga att det är viktigt att genomföra förändringar. Bakom förändringarna finns alltid en människa som anser att förändringarna är viktiga. Därför kan varje människa utöver sina konsumentval fundera över vilka klimatvänliga handlingar hon kan genomföra på sin arbetsplats, i skolan eller i samband med fritidsintressen. Individen kan även påverka politiskt genom att själv bli politiker eller genom att aktivt vara i kontakt med sina politiska representanter i kommunfullmäktige och riksdagen. Aktiva medborgare löser klimatförändringen.

Dessutom är det bra att komma ihåg att klimatet inte är det enda motivet i samband med klimatvänliga val utan de hjälper även till att få ett bättre liv: luftkvaliteten förbättrar människans hälsa när användning av stenkol upphör, användning av förnybara energiformer garanterar staten en större energioberoende och skapar arbetstillfällen, företag och investerare kan undvika framtida risker i samband med användning av olja och kol som leder till klimatförändringen och dess konsekvenser.

Trots att klimatförändringen har starkt stöd från vetenskapen går det inte att exakt veta hur snabbt förändringen sker i framtiden. Därför har det utarbetats en mängd olika alternativa globala utsläppsscenarier, det vill säga möjliga utvecklingsvägar för utsläpp. Utifrån utsläppsdata kan man vidare dra slutsatsen hur halten koldioxid och andra växthusgaser förändras i atmosfären i framtiden. Det råder dock osäkerhet i bedömning av klimatförändringen och de viktigaste orsakerna är klimatmodellers ofullständighet och utvecklingen av växthusgasutsläppen i framtiden. Utvecklingen av växthusgasutsläppen beror på många faktorer som inte kan förutses på lång sikt.

Debatten om klimatförändringen har länge handlat om begränsning av klimatförändringen, det vill säga hur förändringen ska bekämpas eller bromsas upp genom minskade växthusgasutsläpp. Eftersom det nu är är tydligt att det inte längre går att stoppa klimatförändringen har man utöver begränsningsåtgärderna börjat med anpassningen till kommande förändringar, vilket ses utöver begränsningsåtgärderna som en viktig del av klimatpolitiken. Termen klimatanpassning (eng. adaptation) är en etablerad term för förberedelser för klimatförändringen. Med detta menas förberedelser till förändrade klimatförhållanden och dess konsekvenser i samhället.

I vidare bemärkelse betyder anpassning den samhällsförändring som begränsning av klimatförändringen och anpassning till dess konsekvenser föranleder. Anpassningens syfte är att minska sårbarheten i samhällen till följd av klimatförändringens konsekvenser. Med hjälp av välplanerade anpassningsåtgärder kan de negativa följderna av klimatförändringen lindras och de positiva följderna utnyttjas. Konkret betyder detta till exempel att vid planering av nya byggnader ska hänsyn tas till byggnadens hållbarhet med tanke på klimatförändringen. Redan det att man undersöker de sårbara punkterna i den egna sektorn och den eventuella nyttan av förändringarna innebär att man anpassar sig till förändringen.

Det finns två vägar att gå vad gäller anpassningen till klimatförändringen: den föregripande och den reaktiva. Föregripande anpassning innebär till exempel att man begränsar byggandet i översvämningskänsliga områden vilket i huvudsak är den bästa lösningen. I synnerhet när det gäller mycket exceptionella väderfenomen som är svåra att förutspå, till exempel häftiga stormar och skyfall, kan det hända att man tvingas förlita sig på reaktiv anpassning. Ofta krävs det extrema väderfenomen av olika slag som får individen att inse sin sårbarhet och vidta anpassningsåtgärder. Med reaktiv anpassning menas att skadorna minimeras vid exceptionella situationer, till exempel med hjälp av räddningstjänsten.

Klimatpolitikens syfte är att begränsa den globala uppvärmningen och anpassning till den. Klimatförändringen diskuterades länge endast inom vetenskapen men i slutet av 1980-talet kom politiken in i bilden. Klimatförändringen lyftes fram på allvar inom den internationella politiken och blev känd hos den breda allmänheten först 1992 när FN anordnade en miljö- och utvecklingskonferens i Rio de Janeiro.

I dagens klimatpolitiska debatt deltar aktörer på olika nivåer från internationellt samarbete ända till kommunnivån: statliga organ och andra politiska aktörer, tjänstepersoner, vetenskapsvärlden, företag och medborgaraktörer såsom miljöorganisationer. Nedan presenteras olika politiska aktörers klimatarbete på olika nivåer. Andra aktörer inom politisk debatt behandlas i nästa kapitel.

Demokratin har historiskt varit ett framgångsrikt sätt att möta många allvarliga utmaningar men klimatförändringen är på många sätt olik tidigare utmaningar. Vid internationella klimatförhandlingar är det en utmaning att gemensamt komma överens om bindande och ambitiösa utsläppsmål och ur beslutsfattarnas synvinkel ökar inte de vidtagna nationella åtgärderna deras popularitet.

Oavsett kan det vara motiverat att fatta kollektiva demokratiska beslut vad gäller klimatförändringen. Bästa sättet att fatta beslut är en process som tar hänsyn till alla välbetänkta åsikter och garanterar att varje välmotiverad åsikt värderas rättvist trots olika åsikter och osäkerhet på vad som till syvende och sist är värdefullt.

FN är en central aktör när det gäller mellanstatligt arbete mot klimatförändringen. Det första FN-mötet kring miljöfrågor hölls i Stockholm 1972 men då var klimatförändringen ännu inte i dagordningen även om frågan diskuterades bland forskarna.

De viktigaste aktuella klimatpolitiska riktlinjerna om klimatförändringen bestämdes i Rio de Janeiro 1992 vid FN:s miljö- och utvecklingskonferens (United nations conference on environment and developement, UNCED) där klimatförändringen var en av de viktigaste frågorna. Riomötet var startskottet för internationella klimatmöten och avtalet som undertecknades på mötet trädde i kraft 1994. Över 190 länder har ratificerat avtalet vars syfte är att få växthusgashalterna i atmosfären ner till en ofarlig nivå.

Själva Rioavtalet innehåller inga kvantitativa åtaganden utan dessa avtalades i Kyotoprotokollet som preciserade konventionen 1997. Utöver målet med utsläppsminskning specificerades i protokollet metoder som stater kan använda för att uppnå målsättningen. Dessa var bland annat internationell utsläppshandel, ökning av kolsänkor och stöd till klimatprojekt i utvecklingsländer (Clean developement mechanism).

Protokollet trädde i kraft 2005. Det var det första juridiskt bindande avtalet som har gjort att utsläppen har minskat globalt. Enligt Kyotoprotokollet är industriländerna förpliktade att begränsa klimatförändringen. Kyotoprotokollets första åtagandeperiod omfattade åren 2008–2012. År 2002 ratificerade Finland Kyotoprotokollet tillsammans med övriga medlemsländerna i Europeiska unionen. För närvarade pågår Kyotoprotokollets andra åtagandeperiod (2013–2020) som avtalades 2012.

Under 2000-talet har det anordnats klimatmöten nästan varje år. Målsättningen har varit att Kyotoprotokollet ska uppföljas. De viktigaste mötena har varit klimatkonferensen i Köpenhamn 2009 samt Pariskonferensen i december 2015. I Köpenhamn blev det inget avtal trots förhoppningarna men i Paris slöts det nya klimatavtalet. Parisavtalet träder i kraft efter att Kyotoprotokollets andra åtagandeperiod tar slut 2020.

Enligt Parisavtalet ska länderna utarbeta och genomföra egna nationella begränsningar för klimatförändringen och program för anpassning till klimatförändringen. Innan avtalet träder i kraft ska staterna underteckna avtalet, godkänna det slutgiltigt och det ska träda i kraft i egna länder efter att en nationell myndighet har bekräftat avtalet (i Finland riksdagen). Förutsättningen för ikraftträdande är att avtalet har ratificerats av minst 55 länder vars andel av världens växthusgasutsläpp är minst 55 procent.

Utmaningen inom den internationella klimatpolitiken är hur man åstadkommer ett avtal som samtidigt är så omfattande som möjligt (många underskrifter), bindande (förpliktande åtgärder) och ambitiös (tillräckligt hög målsättning). Parisavtalet anses vara lyckat vad gäller de två första kriterierna men miljöorganisationer och många forskare anser att åtgärder som avtalet kräver av länderna inte kan begränsa den globala uppvärmningen till 1,5 grader som var målet.

Problemet i klimatförhandlingarna har varit frågan om olika länders ansvar i klimatförändringen och hur den rättvisa ansvarsfördelningen ser ut. Olika länder står på olika utvecklingsskeden och därför är ländernas möjlighet att delta i begränsning av klimatförändringen olika. Därför kräver utvecklingsländerna att industriländerna ska minska utsläppen samt erbjuda offentlig finansiering för utvecklingsländernas klimatåtgärder. Enligt denna synvinkel skulle klimatpolitik som stödjer utvecklingsländerna inte vara välgörenhet utan det är fråga om ersättning för skador som industriländerna har orsakat, så kallad klimatskuld.

Enligt Parisavtalet har alla länder skyldighet att planera och genomföra utsläppsminskningar. Åtgärderna bestäms nationellt relaterat till landets utvecklingsnivå. Industriländerna deltar i finansiering av utvecklingsländernas klimatåtgärder och stödjer även rapporteringen av utvecklingsländernas klimatåtgärder.

Europeiska unionens klimatpolitik styrs av Kyotoprotokollet till 2020 och inom EU dess egna klimat- och energipaket. Förutom målsättningarna i klimat- och energipaket planeras i Europeiska kommissionens färdplan kolsnål ekonomi till och med 2050.

Medlemsstaternas gemensamma synpunkt koordineras mellan länderna i Europeiska miljörådet och i EU-toppmöten före de internationella klimatförhandlingarna. Enligt Kyotoprotokollets första åtagandeperiod 2008–2012 var Europeiska unionens (EU-15) skyldighet att sänka sina utsläpp av växthusgaser med åtta procent jämfört med 1990 års nivå. Målsättningen för 2020 är att sänka utsläpp av växthusgaser med 20 procent jämfört med 1990 års nivå.

I EU:s klimat- och energipaket som trädde i kraft 2009 sattes upp egna bindande mål för EU:s klimat- och energipolitik till och med 2020. Målsättningen är att till 2020 minska växthusgasutsläppen med 20 procent. Som det ser ut nu kommer man att överträffa denna målsättning. En andra målsättning är att öka andelen energi från förnybara energikällor till 20 procent. Nationella målsättningar avseende förnybara energikällor till 2020 är varierande från Maltas 10 procent till Sveriges 19 procent. Lagstiftningen i klimat- och energipaketet för 2020:

• det reviderade utsläppshandelsdirektivet (ETS)
• ansvarsfördelningsbeslutet (branscher utanför utsläppshandel såsom bygg, jordbruk och trafik)
• direktivet om avskiljning och lagring av koldioxid (CCS)
• direktivet om främjande av användningen av energi från förnybara energikällor (RES)

För att kunna finansiera målsättningarna har EU beslutat att använda 20 procent av sin budget för 2014–2020, cirka 180 miljarder euro. Åtgärderna för begränsning och anpassning till klimatförändringen ingår i EU:s alla centrala finansieringsprogram såsom regionutveckling, energi och trafik, forskning och utveckling samt gemensam jordbrukspolitik. Finansiering når även utanför EU:s gränser genom stöd till utvecklingsländernas anpassningsåtgärder.

Utöver lagstiftningen i klimat- och energipaketet har EU även annan lagstiftning som stödjer planering och verkställande av klimatpolitik. Bestämmelser gällande begränsning av klimatförändringen är bland annat samordnade åtgärder för minskning av utsläpp, produktpolitik, gröna offentliga upphandlingar, utsläpp från personbilar, trafikbränslen, avfallshantering och hållbart skogsbruk.

Utöver de bindande bestämmelserna har EU beslutat om ett ramverk för klimat- och energipolitik fram till 2030:

• Mål om minskade utsläpp av växthusgaser med minst 40 procent till 2030. Målsättningen varierar mellan 0–40 procent beroende på respektive medlemsstat. Dessutom är målet med att öka andelen förnybar energi till 27 procent bindande.
• EU har som målsättning att minska växthusgasutsläppen med 80–95 procent till 2050. I Europeiska kommissionens färdplan för kolsnål ekonomi till 2050 ges konkreta råd för att uppnå minimimålet 80 procent.

VÅr 2013 tog Europeiska kommissionen fram en EU-strategi för anpassning till klimatförändringen vars målsättning är att förstärka beredskapen och förmågan att ta ansvar för konsekvenserna av klimatförändringen lokalt, regionalt, nationellt och på EU-nivån.

Man hör ofta folk säga att vad kan ett litet land som Finland göra för den globala klimatkrisen. I en global värld har landets storlek nödvändigtvis inte betydelse för avtryck som landet lämnar. Utöver klimatlösningarna inom landet har Finland möjlighet att generera mer positiv klimatpåverkan genom att erbjuda den övriga världen lösningar som vi tagit fram för att minska klimatutsläpp. Finland anses vara ett av de ledande länderna vad gäller rena lösningar och när vi lyckas med att locka andra länder att ta efter kan vårt handavtryck i lösning av klimatkrisen vara betydligt större än vårt lands storlek. Samtidigt kan vi få mer exportinkomster och arbetstillfällen i Finland.

Varje land har egna nationella problem vad gäller begränsning av klimatförändringen. Trots att Finland tar den globala klimatkrisen på största allvar och anser att de ambitiösa målsättningarna för begränsning av klimatförändringen är nödvändiga väcker de nationella målsättningarna ändå mycket debatt. Det centrala i denna debatt är skogens och torvproduktionens roll i begränsning av klimatförändringen samt den tunga industrins framtid i en värld förändrad av klimatförändringen.

Nedan listas centrala aktörer inom Finlands klimatpolitik och de ramvillkor som styr statens klimatpolitik.

Klimatpolitiken på lokal nivå verkställs av kommunerna, och dessutom har de egna projekt och samarbetspartner. Kommunerna har en viktig roll i begränsning av klimatförändringen och i anpassning till den genom egna åtgärder.

Enligt publikationen Kuntien ja maakuntien ilmastotyön tilanne 2015 som Kommunförbundet publicerade 2015 har en drygt tredjedel av Finlands kommuner under de senaste tio åren utarbetat en klimatstrategi. Nästan alla Finlands landskap har utarbetat en klimatstrategi. Det lokala och regionala klimatarbetet kan nu anses vara i en fas där man kommit från planering till praktiskt genomförande.

I en del kommuner har man redan kommit längre med arbetet att begränsa klimatförändringen. Av finska städer har Vasa angett att staden ska vara kolneutral framtill 2035 och Åbo framtill 2040. Detta mål borde alla kommuner sträva efter. Klimatperspektivet borde integreras i allt beslutsfattande så att alla kommunala sektorer och förvaltningsorgan samt andra aktörer i kommunen arbetar för att uppnå målen för begränsning av och anpassning till klimatförändringen. Samtidigt borde man öka följdriktigheten i mål och beslut så att själva aktörerna (industriföretag, serviceproducenter, pendlare, hushåll m.fl.) får budskap som inte är i strid mot varandra.

Ett exempel på kommuner i Finland som deltar i klimatarbetet är kolneutrala HINKU-kommuner. Kommunerna har förbundit sig att sträva efter en utsläppsminskning på 80 procent framtill 2030 jämfört med 2007 års nivå. Kommunerna strävar efter att minska sina klimatutsläpp genom att öka användning av förnybar energi och att förbättra energieffektiviteten, och dessutom uppmuntrar de lokala företag och invånare till klimathandlingar. Sommaren 2016 var antalet HINKU-kommuner 33 och i dessa områden bor cirka 630 000 personer, nya kommuner kan alltid ansluta sig till nätverket.

Även globalt har många städer satt betydligt mer ambitiösa klimatmål än själva staten och många av dem samarbetar globalt för att dela med sig sina erfarenheter och kunskap med andra städer. Som exempel kan nämnas gruppen C40 cities climate leadership group som har över 80 storstäder som medlemmar, och vid ICLEI-nätverket (Local governements for sustainability) arbetar 1500 medlemskommuner för att begränsa klimatförändringen och andra klimatutmaningar. EU premierar årligen gröna städer med priset European green capital och har dessutom lanserat nätverket Mayors adapt för dem som förbundit sig att begränsa klimatförändringen och anpassa sig till den på lokal nivå.

Det konkreta klimatarbetet utförs i kommuner genom val av energiproduktion (om kommunen äger ett energibolag), genom att satsa på energieffektivitet i byggnader, planera för kommunens mattjänster och satsa på miljöfostran. Samhällsplanering och planläggning är en av de viktigaste områden där kommunen kan påverka sina utsläpp på lång sikt. Med planläggning skapas förutsättningar för att öka förnybara energiproduktionsformer, utvecklas trafiksystem och planeras samhällsstrukturen i städer.

Med normstyrning, det vill säga styrning genom lagstiftning, menas inom klimatpolitiken lagar, stadgar, direktiv, branschspecifika standarder och andra bestämmelser som ska leda till minskning av klimatutsläpp. Med hjälp av lagarna kan man reglera klimatpolitiken i allmänhet (t.ex. klimatlagen) eller mer detaljerat för att minska utsläppen.

Gränser för energiförbrukning eller utsläpp kan regleras avseende olika anordningar eller byggnader, exempelvis en övre gräns för bränsleförbrukning för nya bilar. Med dessa åtgärder kan man försäkra sig om att det inte kommer nya energislösande anordningar ut på marknaden.

Goda och dåliga sidor av normstyrningen:

• Är effektiva för att uppnå ett visst mål.
• Garanterar att det finns endast bra alternativ på marknaden, det vill säga normstyrning förpliktar producenterna att åtminstone efterfölja den beslutade miniminivån så att klimatvänliga val inte bara ska vara konsumentens ansvar.
• Är inte alltid kostnadseffektiva. Vid sättande av normer vet man inte alltid hur svårt det är för producenter att uppnå ett visst mål. Om målsättningen är ställd för högt kan normstyrning vara ett för dyrt sätt att minska utsläppen.
• Påverkar inte ökning av konsumtion vilket ibland kan leda till att minskad bensinförbrukning per kilometer uppmuntrar att köra bil ännu mer.

Med ekonomiska styrmedel gällande klimatpolitik strävar man efter att styra konsumtionen mot klimatvänligare riktning med olika straffmetoder och incitament såsom beskattning och skattestöd. Konkret betyder detta beskattning av utsläpp eller stöd för utsläppsfri energiproduktion.

Beskattning som straff för klimatskadlig verksamhet

EInom energiproduktion och trafik tas ut skatt på olika bränslen utifrån deras innehåll av kol och samtidigt får man även priset för klimat- och hälsoskador som de orsakar. När skatt tas ut på fossila bränslen som är lika stor som priset på klimat- och hälsoskador höjer åtgärden bränslepriset till en nivå som är mest fördelaktig ur samhällets synvinkel. Men eftersom metoden är problematiskt används energiskattemetoden i relativt liten skala, till exempel flyg- och fartygsbränslen är skattebefriade. Trots att man i Finland använder beskattning som styrmedel relativt mycket är skatten inte tillräckligt hög ur klimatsynvinkel och priset motsvarar således inte skadorna som utsläppen orsakar.

Beskattningens fördelar och nackdelar är:

• Ett flexibelt sätt att styra utsläppsminskningar eftersom energikonsumenter kan självständigt besluta om de vill betala mer för energi, minska energiförbrukning eller köpa energi från utsläppsfria energikällor.
• Ett händigt sätt att till energipriset inkludera miljöpåverkan av fossila bränslen och kostnader som de orsakar för samhället.
• Mängden skador som uppstår av energiproduktionen är ganska svårt att veta exakt.
• Om beskattningens påverkan på energiproduktionen har uppskattas felaktigt kan det uppstå mer utsläpp än önskat och risken måste då bäras av miljön.

Skattestöd uppmuntrar till klimatvänliga handlingar

Utsläppsminskning främjas med statligt skattestöd. Staten kan till exempel stödja investeringar i förnybar energiproduktion genom att betala en del av kostnaderna. Skattestöd kan även vara verksamhetsstöd såsom återbetalning av elskatt för de som köper el producerad med förnybar energi. Skattestöd till kollektivtrafik är ett viktigt styrmedel eftersom det är svårt att minska bilismen om det inte finns några fungerande alternativ för bilanvändning.

För- och nackdelar:

• Med hjälp av skattestöd kan olika energiformer som ännu inte är konkurrenskraftiga jämfört med andra tidigare statsstödda energiformer tas fram.
• Med hjälp av skattestöd kan socialt orättvisa konsekvenser av utsläppsminskning jämnas ut. Dessa kan uppstå om energipriset plötsligt går upp och övriga stödformer (t.ex. skatter, socialt stöd) från samhällets sida uteblir.
• Är i regel inte särskilt effektiv metod ekonomiskt.

Utsläpp kan även minskas genom utsläppshandel. I utsläppshandelssystemet kan deltagarna köpa och sälja utsläppsrätter av varandra när det först har bestämts hur mycket utsläpp samhället årligen tillåts att producera och efter det tilldelas gratis eller auktioneras ut utsläppsrätterna till deltagarna.

Inom EU:s utsläppshandel är deltagarna de anläggningar som orsakar utsläpp. I systemet finns över 11 000 industrianläggningar inom el- och fjärrvärmeproduktion, metallförädlingsindustri, cellulosa- och pappersindustri, kemisk industri, flygtrafik och byggindustri. Förutom industriföretag ingår även stater i utsläppshandeln enligt Kyotoprotokollet.

Utsläppshandeln bygger på marknadsmekanismen. För säljbara utsläppsrätter bestäms ett pris och utsläppsminskningen styrs till områden där det kostar minst. Varje deltagare kan välja att antingen släppa ut växthusgaser enligt de gratis tilldelade eller köpta utsläppsrätterna, minska utsläppen och sälja utsläppsrätter eller öka utsläppen och köpa utsläppsrätter. De som kan minska utsläppen billigare än utsläppsrättpriset minskar sina utsläpp, övriga köper utsläppsrätter.

Utsläppshandeln kan även ske genom beskattning. Då bestäms ett visst pris för utsläppsrätterna och staten säljer med föreliggande pris obegränsat antal utsläppsrätter till deltagarna. Statens försäljning av utsläppsrätter motsvarar således beskattning. I praktiken är både beskattning och utsläppshandel lika problematiska: kortsiktiga ekonomiska fördelar och politiska maktstrukturer gör det svårt för politikerna att föra en hård klimatpolitik. De politiska beslutsfattarna har svårt att ta ut tillräckligt höga skatter eller hålla antalet utsläppsrätter tillräckligt lågt och då omvandlas den ekonomiska risken till miljörisk.

Utsläppshandelns för- och nackdelar:

• Är ekonomiskt effektiv.
• Ger ur miljösynvinkeln ett förutsägbart resultat eftersom nivån på utsläppen bestäms i förväg.
• Innehåller ekonomiska risker för företag eftersom man inte känner till det genomsnittliga priset på utsläppsminskningen. Om utsläppsrätterna är mycket dyrare än väntat kan priset på utsläppsminskningen bli dyrare än nyttan.
• Styrningens inverkan på lång sikt är osäker eftersom det är svårt att komma överens om antalet utsläppsrätter tiotals år framåt. Det kan leda till att marknaden uppmuntras att minska endast investeringar vilket leder till att energisystem inte ändras. Om utsläppsrätterna är mycket billiga skapar inte systemet incitament för utsläppsminskning.

Utöver beskattning, skattestöd och utsläppshandel har klimatpolitiken även andra ekonomiska styrmedel, till exempel investeringsstöd, gröna certifikat och inmatningspriser.

Klimatförändringen är ett fenomen som påverkar hela samhället vilket betyder att den på något sätt påverkar alla människor på jorden. Klimatpolitikens intressegrupper är såväl miljöorganisationer, representanter för industrin, jordbrukare, representanter för arbetsmarknaden, kyrkan, ursprungsfolk, unga, kvinnor och vilken som helst grupp av människor.

Eftersom klimatförändringen väsentligt förändrar framtidens verksamhetsmiljöer och eftersom den rör så många aktörer leder den till många intressekonflikter: trots att förändringen genererar nya vinnare har de som nu har makten, och som är potentiella framtida förlorare, kunnat i sin nuvarande maktposition fördröja den nödvändiga övergången mot nya strategier. Fenomenet syns mycket tydligt i företagsvärlden men det påverkar även det övriga samhället.

Omfattningen av klimatförändringen gör det även svårt att inordna aktörer och deras påverkan i något fack, och själv vägrar de att inordna sig i ett fack. Politiska åtgärder påverkar företagsvärldens strategier men även konsumenter och företagare påverkar lika mycket politiken. Fabriker förorenar men är inte ensamma ansvariga för utsläpp eftersom den enskilda konsumentens konsumtionsval har samband med kolutsläpp som företagens tjänster och varor genererar. Politiken, marknaden, tekniken och medborgarverksamheten utgör således en helhet som orsakar klimatutsläpp och tar fram lösningar för begränsning av klimatförändringen.

Mellan olika aktörer har det skapats olika brobyggarorganisationer varav ett bra exempel är klimatpaneler – såväl den mellanstatliga klimatpanelen IPCC som Finlands egen klimatpanel. Deras uppgift är att utvärdera och förmedla resultat från vetenskapsvärlden i en tydlig form för att användas av beslutsfattare och för stöd av beslutsfattande.

Klimatförändringen och politiken i samband med den har kommit till ett skede där de även berör företagens ekonomi. Företagen har en viktig roll i begränsning av klimatförändringen och anpassning till den. De både tar fram nya verktyg och strategier och delar med sig redan befintliga modeller.

Enligt en enkät (2015) gjort av Finlands näringsliv tror en femtedel av finska företag att klimatförändringen på något sätt påverkar deras affärer. Grovt taget har företagsvärlden delat sig i relation till klimatförändringen: den gamla, i regel tunga industrin med attityden business as usual och den nya som anser att begränsning av klimatförändringen erbjuder affärsmöjligheter.

Trots att klimatförändringens konsekvenser är betydande för affärslivet och en målmedveten granskning av konsekvenserna skulle sannolikt öka företagens driftsäkerhet och värde har ganska få företag tills vidare utvärderat sin relation till klimatförändringen. Det gamla gardet till och med motsätter sig begränsningsåtgärder och hårdare regler eftersom de som nu har makten skulle vara tvungna att lämna sin maktposition om den politik som begränsar klimatförändringen (bl.a. ekologisk skatteförnyelse) genomförs. Oljeindustrin och övrig energiintensiv industri samt deras samarbetspartner skulle vara de som förlorar till följd av förändringarna.

Företag som tillhör det nya gardet kommer att vara vinnare till följd av förändringen. För dem skulle tydliga, även hårda bestämmelser, innebära nödvändig driftsäkerhet. Samtidigt öppnas nya möjligheter för verksamheten som strävar efter begränsning av klimatförändringen. Förändringar i konsumentbeteende, till exempel konsumenters och företagskunders ökande intresse för klimatfrågor ökar sannolikheten för mer klimatvänligt företagande. En del av företag anser till och med att klimatvänlig verksamhet har betydelse även bland medarbetare och vid personalrekrytering. Även ökning av den globala cleantech-marknaden ökar antalet företag som kan dra nytta av klimatförändringen och ger riktlinjer för deras verksamhet.

Företagens yttersta motiv att erbjuda lösningar till begränsning av klimatförändringen är i regel inte att de vill rädda världen utan det är lönsam affärsverksamhet som driver dem. Företag som ändrar till kolsnål affärsverksamhet kommer sannolikt att vara framgångsrika i framtiden. I allmänhet är klimatorienterade företag tillväxtinriktade och exportintensiva industriföretag. År 2014 fanns i Finland över 3000 företag som erbjöd lösningar till begränsning av klimatförändringen.

För att minska utsläppen krävs en radikal förändring i sättet att tänka hos företagsledare. Trots att det är få företag som i sin affärsverksamhet tillämpar en ambitiös strategi som leder till utsläppsminskning och kolneutralitet har allt fler företag inkluderat hållbarhetskriterier i sin affärsstrategi. I Finland tillvaratar till exempel företaget Kone hissarnas bromsenergi och sparar på det sättet kundernas förbrukningsel. Företaget Outotec minskar kundernas avfallsmängd och utsläpp med tekniker som effektivt utnyttjar råvaror, effektiviserar materialåtervinning och minskar konsumtion av energi och vatten.

Politiker och tjänstepersoner håller klimatmöten såväl på nationell som internationell nivå. Som grund för förhandlingar samt lag- och avtalsförslag används forskningsdata avseende klimatet men utan medverkan från civilsamhället sluts sällan några avtal. På samma sätt som inom alla stora samhällsfrågor har olika organisationer, företag, samhällspåverkare och andra aktörer en viktig roll i att lyfta fram klimatfrågor.

Medborgarorganisationer har i årtionden arbetat med klimatfrågor på många sätt. De har som mål att väcka debatt i frågor som de anser vara viktiga, öka allmän och beslutsfattarnas kunskap om klimatförändringen, ändra lagstiftning och andra bestämmelser samt ta fram nya klimatvänliga verksamhetsmodeller. Särskilt synliga har kampanjer varit före stora klimatmöten. I Storbritannien och Finland har det stiftats nationella klimatlagar där miljöorganisationen Jordens vänners kampanj Brännande fråga hade en viktig roll i båda länderna när de krävde av beslutsfattare att agera för att stoppa klimatförändringen.

I Finland finns en stor mängd miljöorganisationer med lokalorganisationer (t.ex. Greenpeace, Finlands naturskyddsförbund, Luonto-Liitto, Jordens vänner, Dodo rf. Natur och miljö, Teknik för livet, Världsnaturfonden) som alla har klimatfrågan på agendan. Dessutom har man de senaste åren grundat åtminstone fyra nya organisationer eller folkrörelser som har begränsning av klimatförändringen som enda verksamhetsområde: Klimatföräldrar, 350.org, Stormvarning och Protect our winters.

Ekonomisystemet är en mekanism som handlar om produktion, distribution och konsumtion av varor och tjänster i ett samhälle. Ekonomisystemet består av människor, organisationer och relationer mellan dem. Oftast är ekonomisystem teorier men konkret utgör staternas ekonomisystem en kombination av dessa system. För närvarande är nästan alla länders ekonomisystem blandekonomier där det finns både kapitalistiska (privat ägande och marknadsmekanism) och socialistiska (statsägda företag och skattefinansierad produktion av tjänster) drag. Lagen skapar handlingsramar för ekonomin och reglerar marknadsmekanismen.

Ekonomivetenskap är samhällsvetenskap som studerar olika ekonomiska fenomen. Enligt den nuvarande nyklassiska ekonomivetenskapen styrs aktörer av incitament och strävan efter maximal nytta. Även denna text i samhällskunskap i Lärarens klimatguide speglar dagens dominerande uppfattning om ekonomivetenskap.

Ur ekonomivetenskapens synvinkel anses klimatförändringen vara ett marknadsmisslyckande som beror på att användning av atmosfären inte har prissatts. Eftersom utsläppen till atmosfären inte har medfört några kostnader för producenter av varor och tjänster har inte koldioxid eller andra utsläpp räknats med i priserna för varor och tjänster. Därför har varken konsumenter eller producenter haft tydliga ekonomiska incitament att sträva efter för att minska utsläpp. Det har lett till att utsläpp från ekonomiska verksamheter och därpå följande klimatförändring orsakar nu genom ökade naturkatastrofer ekonomiska förluster globalt även för många länder och människor som knappast orsakat klimatförändringen.

Med bruttonationalprodukt (BNP) menas summan av alla varor och tjänster som produceras i ett land under ett år. BNP beskriver storleken på ett lands ekonomi och hur den har förändrats över tid. Storleken på världsekonomin kan beräknas genom att slå ihop bruttonationalprodukten i världens alla länder. Då får man med all ekonomisk verksamhet som sker inom penninghushållning.

BNP används ofta för att beskriva människors välbefinnande och förändringar i den vilket delvis är ett felaktigt sätt att utnyttja begreppet eftersom i bruttonationalprodukten kan inräknas endast det som kan mätas i pengar. BNP redovisar inte obetalt hushållsarbete eller naturahushållning, ekosystemtjänster som naturen erbjuder, naturens mångfald, livskvalitet eller förlorade människoliv. Dessutom är det möjligt för länder som har högt BNP att utöva verksamhet som är skadlig för människan, miljön och klimatet utan att det syns i BNP-siffror.

Det är problematiskt att BNP anses vara så viktigt som mått för välbefinnande eftersom det visar endast de resultat som mäts. Och tills vidare har ingen lyckats med att skapa ett alternativt begrepp. Undantag utgörs dock av Bhutan, belägen i bergskedjan Himalaya, där landets utveckling bedöms genom begreppet bruttonationallycka. Variabler som mäts är hälsa, utbildning och levnadsstandard samt naturens tillstånd, mångfald i kulturen och psykiskt välbefinnande.

Förr eller senare kommer konsekvenserna av klimatförändringen ändå att synas i bruttonationalprodukten. Klimatförändringen kommer mycket sannolikt att påverka såväl monetär som icke monetär ekonomisk verksamhet.

Det är svårt att bedöma klimatförändringens påverkan på ekonomin på lång sikt eftersom det skulle kräva exakta uppgifter om de ekonomiska aktörernas aktuella situation och om naturfenomen och marknadsprocesser som påverkar dem, och även uppgifter om samhällsutvecklingen och den vetenskapliga utvecklingen. Det är inte heller lätt att förvandla alla kostnader till siffror. Men det är ändå klart att klimatförändringen kommer att påverka världsekonomin på många sätt.

Mängden framtida utsläpp påverkar även intensiteten på klimatförändringen. Genom att hålla styr på utsläppen och förbereda sig för kommande omständigheter kan kostnader för klimatförändringen bli mindre än beräknat. Viss påverkan från klimatförändringen kan vara nyttig men nackdelarna beräknas ändå vara mycket större. Kostnadsberäkningen försvåras även av olika val i beräkningsformeln där den som beräknar kostnaderna måste välja hur stor tyngd denna lägger på framtida påverkan på ekonomin jämfört med den aktuella situationen. Därför ska de kvantitativa beräkningarna i allmänhet betraktas som ungefärliga.

I regel hotar klimatförändringen mest hushåll som är belägna på kustområden eller i närheten av översvämningskänsliga floder. Även hushåll som är beroende av jordbruk, skogsbruk och turism och vars ekonomier är ensidiga är hotade. Urbanisering som sker i riskutsatta områden såsom kuster hotar att öka risken för naturkatastrofkostnader betydligt. Dessutom kan länder som Finland som slipper den värsta direkta påverkan av klimatförändringen råka ut för kostnadsmässiga effekter genom utrikeshandel, omvälvningar i världspolitiken och klimatflyktingar.

Klimatförändringen har följande påverkan på världsekonomin:

• Jordbruk och livsmedelsproduktion hotas.
• Stormar med ökande styrka förstör infrastrukturer.
• Havsnivåhöjning hotar kuststäder.
• Energiproduktion och trafik rubbas av ökade temperaturer.
• I många utvecklingsländer äventyras försöken att lyfta sig ur fattigdomen.

Klimatförändringen syns redan i finansmarknaden

På engelska beskrivs klimatförändringen ibland som threat multiplier, det vill säga ”hotmultiplikator”. Förutom direkt påverkan såsom havsnivåhöjning eller extremväder kan den förstärka andra problem, till exempel minska naturens mångfald och öka spridningen av smittosjukdomar.

Riskhantering är en väsentlig del av vilken som helst affärsverksamhet och därför är det naturligt att klimatförändringen har börjat intressera även investerare och andra aktörer inom ekonomin. Försäkringsexperternas uppgift är att analysera risker och en av dem är klimatförändringen. Försäkringsbranschens huvudsakliga uppgift är att dela riskerna mellan individer och företag och säkra försäkringstagarens ekonomi för oförväntade förluster. Klimatförändringen gör att det är svårt för försäkringsbranschen att utarbeta lämpliga försäkringsvillkor och -priser. Den historiska statistiken är på väg att förlora betydelsen i prognosställandet vad gäller framtidens väder. Försäkringsbolagen måste därför övergå till att utarbeta modeller för olika framtida scenarier för att få fram fakta. Osäkerheten i de lokala klimatprognoserna är något som särskilt försvårar bedömningen av risknivån.

De stora återförsäkringsbolagen har sedan 1980-talet noga följt klimatförändringens utveckling. Inom försäkringsbranschen var året 2004 en väckarklocka när de oräkneliga stormarna avsevärt höjde den försäkrade egendomens ersättningskostnader. Till exempel förlorade det amerikanska Allstate två miljarder dollar på grund av stormskador i Florida vilket motsvarade alla vinster som bolaget dittills hade gjort i nämnda delstat sedan 1992. Enligt bolaget kommer klimatförändringen bara förvärra situationen i framtiden så bolaget har slutat med att skriva nya avtal i detta område. På grund av ytterligare förluster året efter i Florida sade bolaget upp hundratusentals försäkringsavtal och höjde dessutom sina försäkringspremier överallt i USA, sade upp ytterligare gällande avtal och lämnade även marknaden för de mindre riskfylla områden.

Klimatförändringen har redan börjat styra även finansmarknaden. Efterfrågan på och finansiering inom cleantech-lösningar har ökat. Klimatförändringen påverkar förutom företagsinvesteringar och fondernas investeringskriterier även staternas kreditvärdighet. I samband med analysering av kreditvärdighet tar allt fler investerare i beräkning koldioxidrisken utöver de ekonomiska och politiska riskerna. I begreppet koldioxidrisk ingår förutom risker förknippade med klimatförändringen även ekonomiska risker till följd av förändringar i oljepriserna. På grund av koldioxidriskerna har företagen börjat flytta sina investeringar från fossila tillgångar men det är fråga om en så stor förändring i investeringsvärlden att det inte sker över en natt.

Inom investeringsvärlden har det börja växa en så kallad divesteringsrörelse som uppmuntrar investerare såsom stiftelser, pensionsfonder, universitet och trossamfund att flytta sina aktier som är investerade i produktion av fossila bränslen över till renare tekniker. Hundratals organisationer har redan gjort det men åtminstone tills vidare är divesteringsrörelsen så liten att dess inverkan inte syns inom finansmarknaden. På lång sikt kan undvikande av koldioxidrisk och investering i något annat än fossila bränslen ändå vara en bra investering även ur ekonomisk synvinkel. Att inte investera i fossil energi kan dessutom ge ryktesskador för företagen inom fossila bränslen precis som divesteringsrörelsen hoppats på.

En av de centrala frågorna i begränsning av klimatförändringen är hur klimatförändringen och den ekonomiska tillväxten hänger ihop: är begränsning av klimatförändringen möjlig i en värld med ständig strävan efter ekonomisk tillväxt? Frågans omfattning och komplexitet är en utmaning för vetenskapen men frågan har varit aktuell sedan 1972 då Romklubben publicerade sin rapport Tillväxtens gränser som väckte mycket debatt. I boken konstateras att jordens befolkning och ekonomin växer inte i samma takt och för att klara av framtiden måste mänskligheten ändra riktning på utvecklingen.

Nyare utgivning inom ämnet är Sternrapporten som publicerades 2006 och som beskriver ett scenario hur den globala uppvärmningen påverkar världsekonomin. Enligt rapporten kan klimatförändringen orsaka skador för jordbruk, infrastruktur och kuststäder och kostnaden för skadorna skulle nagga i kanterna på världsekonomin med 20 procent. Förlusten skulle motsvara en djup ekonomisk lågkonjunktur men effekterna beror mycket på utsläppsmängden och anpassningsåtgärderna.

Dagens dominerande uppfattning är att vi kan bevara vår nuvarande välfärdsnivå och samtidigt begränsa klimatförändringen genom att ersätta de dominerande ekonomiska mekanismerna med grönare varianter. Strävan efter hållbar ekonomisk tillväxt försvåras dock av en så kallad reboundeffekt: att använda resurser effektivare minskar inte direkt förbrukning av naturresurserna. Fenomenet är känt inom ekonomivetenskapen som Jevons paradox och enligt den leder en teknisk utveckling som ökar resurs- energieffektivitet till att förbrukning av resursen i fråga snarare ökar än minskar.

I varje fall är ett kolsnålt eller kolneutralt samhälle enda sättet att begränsa den globala uppvärmningen till högst två grader vilket enligt den mellanstatliga klimatpanelen IPCC är den gräns då en oregerlig klimatförändring sannolikt kan undvikas.

Kopplingen mellan ökade utsläpp, klimatförändring och dess konsekvenser samt ekonomisk tillväxt uppfattas ofta som tre olika vägar som presenteras kort nedan. Vägarna beskriver en värld där kolutsläppen är olika stora. De syftar endast till det ekonomiska tillståndet eller hela samhällets tillstånd: det talas till exempel om kolsnål ekonomi eller kolsnålt samhälle. Det sistnämnda begreppet innebär alla verksamheter och aktörer i samhället: förutom företag och offentlig sektor även konsumenter och civilsamhället. Inga begrepp inom klimatförändringen är etablerade och man kan mena lite olika saker i olika sammanhang.

Kolneutrala samhällets målsättning är mycket ambitiös

Ett kolneutralt samhälle (low carbon economy) släpper endast så mycket växthusgaser som det kan ta upp från atmosfären, således ändrar inte människans verksamhet kolkoncentrationen i atmosfären. Enligt en snäv definition betyder kolneutralitet minskning av koldioxidutsläpp till noll men ofta omfattas den även av andra växthusgaser då man talar om klimatneutralitet.

I ett kolneutralt samhälle uppstår mycket lite växthusgasutsläpp och de kvarvarande utsläppen kompenseras genom att minska utsläppen någon annanstans. Eftersom det är nästan omöjligt att uppnå noll kolutsläpp använder de företag och samhällen som kallar sig kolneutrala utsläppskompensationer, det vill säga de kompenserar sina utsläpp genom att finansiera motsvarande mängd utsläppsminskning på annat håll. I ett totalt kolneutralt samhälle är detta inte möjligt eftersom det inte någonstans uppstår något som kan kompenseras.

I många länder har kolneutraliteten nämnts som en målsättning på lång sikt och så står det även i Finlands regeringsprogram. Planer och praktiska åtgärder pekar dock mer mot kolsnålt samhälle. För att uppnå ett kolneutralt samhälle måste de tekniska och ekonomiska problemen lösas men de största hindren på vägen mot kolneutralitet är sociala och politiska. Omfattningen av problemet med klimatförändringen tas inte på tillräckligt allvar och planerna är inte tillräckligt långsiktiga.

Vi är på väg mot ett kolsnålt samhälle

Målsättningen med att övergå till ett kolsnålt samhälle (low-carbon economy) är mindre ambitiöst än kolneutralt samhälle men att uppnå det krävs det krafttag. I ett kolsnålt samhälle är användning av fossila bränslen minimal och det uppstår betydligt mindre växthusgasutsläpp. Till exempel på EU-nivån anses att målet med kolsnålt samhälle är uppfyllt när växthusgasutsläppen minskas 80 procent framtill 2050.

Målet i ett kolsnålt samhälle är en smart, hållbar och inkluderande ekonomisk tillväxt. Ett kolsnålt samhälle är ekoeffektivt på alla områden och målsättningen kan uppnås endast genom att vara verksam inom alla områden samtidigt. Därför är det viktigt att veta varifrån den största delen av utsläppen kommer så att de största åtgärderna kan sättas in på de områden. Vid byggande av ett kolsnålt samhälle är de viktigaste områdena energiproduktion, fastigheter, byggande och trafik. Ur konsumentens synvinkel är även maten viktig. Förutom energieffektivitet ska även material användas sparsamt och råvaror återvinnas effektivt.

I ett kolsnålt samhälle finns även utvecklade system med slutna kretslopp där sidoflöden av en process eller näringsämnen som uppstått utnyttjas i en annan process. Det är fråga om cirkulär ekonomi där material och dess värde cirkulerar och för produkter skapas mervärde genom olika tjänster och smarta system. I en cirkulär ekonomi ska uppkomst av avfall bekämpas genom att vid primärproduktion tillverka material och produkter på det sättet att de cirkulerar ständigt, även när produkten uppnår slutet av sin livslängd. Till exempel ta fram innovativa tjänstekoncept för underhåll av apparater, leasing-tjänster för olika produkter samt ersätta konstgödseln med återvunna näringsämnen.

Business as usual är inte längre möjligt

Konceptet med Business as usual bygger på en felaktig uppfattning att världen inte förändras. På denna väg fortsätter man att använda fossila bränslen som tidigare, ingen hänsyn tas till klimatfrågor vid investeringar eller överhuvudtaget i beslutsfattandet, och dessutom vill man fortsattvis mäta ekonomisk tillväxt med samma gamla mått.

Det inte längre möjligt att upprätthålla vår nuvarande välfärdsnivå med detta koncept eftersom världens befolkningsmängd, individers inkomstnivå och konsumtion, användning av animaliskt protein och antalet stadsbor och flyktingar fortsätter att öka globalt.

Trots att en del av representanter för oljeindustrin och särskilt den energiintensiva industrin vill fortsätta med nämnda koncept genom att bromsa och till och med motsätta sig hårdare bestämmelser och begränsningsåtgärder avseende klimatförändringen har konceptet kommit till vägs ände. I och med Parisavtalet uttryckte sig större delen av världens stater sin vilja att sträva efter en kolsnål eller till och med en kolneutral värld.

Världssamfundet har godkänt en del grundläggande mänskliga rättigheter vars målsättning är att trygga ett människovärdigt liv för varje människa i varje situation, således även i en värld förändrad av klimatförändringen. Som konsekvens av klimatförändringen dör människor på grund av stormar, översvämningar och värmeböljor. Dessutom sprids sjukdomar när klimatet uppvärms och livsmedelsproduktionen är i fara på grund av vattenbrist och växtskadegörare.

Klimatförändringen är således en utmaning vad gäller genomförandet av mänskliga rättigheter. Enligt FN äventyras många av de mänskliga rättigheterna på grund av klimatförändringen: självbestämmanderätt, rätt till liv, utveckling, mat, vatten och hygien, hälsa, bostad, utbildning och samhällsengagemang.

Konsekvenserna av klimatförändringen drabbar mest människor och människogrupper som redan befinner sig i en sårbar situation, det vill säga marginaliserade människor på grund av sociala, ekonomiska, politiska eller andra orsaker. Rent konkret omfattar detta medborgare i utvecklingsländer som inte har råd till samma trygghetssystem som rika länder har.

Klimatförändringen kan förhindra genomförandet av mänskliga rättigheter särskilt hos ursprungsfolk eftersom de bor på områden där ekosystemen är sårbara och därmed även naturen som ursprungsfolkens livsföring och försörjning är beroende av. Å andra sidan kan även åtgärderna för begränsning och anpassning till klimatförändringen äventyra ursprungsfolkens mänskliga rättigheter om de måste flytta från deras ursprungliga boendeområden ur vägen för kraftanläggningar som bygger på förnybara energikällor.

Även kommande generationers mänskliga rättigheter äventyras om inte begränsningsåtgärderna avseende klimatförändringen påbörjas tillräckligt snabbt och levnadsförhållandena i världen ändras radikalt. För att kunna genomföra de mänskliga rättigheterna måste begränsningsåtgärderna sättas igång fortast möjligt på alla nivåer i samhällen.

Människors vardag skiljer sig mycket mellan olika delar av världen. Människor som bor i olika delar av världen har orsakat och orsakar olika mängder klimatutsläpp, och även konsekvenserna av klimatförändringen är olika beroende på den fysiska platsen. Kärnan i klimaträttvisa är frågan vem som har orsakat klimatförändringen och vem tvingas lida av den.

Rättvisefrågor kan även dryftas genom begreppen internationell och global rättvisa. Aktörer inom internationell rättvisa är stater och nationer. Frågeställningen är hur stater kan agera gemensamt och mot varandra på ett rättvist sätt och därmed även lagligt.

Global rättvisa är ett ännu större begrepp. Frågor som kan diskuteras är enskilda människors rättvisa handlingar mot varandra runt om i världen och hur visar de sig eller borde visa sig. Vilka är centrala problem i genomförandet av global rättvisa? Vilka lösningar finns det för problemet? Vilka är ansvariga i framtagandet av lösningarna? Vilka roller har de olika aktörerna i problemlösningen? Och på vilket sätt ska problemet lösas.

Diskussion om global rättvisa ska åtminstone innehålla internationell ekonomi, jämlikhet mellan könen, invandring, internationella miljöfrågor och global hälsa.

Frågorna är många men det är viktigt att dryfta dem när man först nu börjar förbereda sig för konsekvenserna av klimatförändringen. Ett begrepp som kan hjälpa att förstå situationen är ekologisk skuld. För närvarande lever människorna långt över vår planets ekologiska tillgångar. Rika länders ökade konsumtion är orsaken till att ekologiska bärkraften överskrids: historiskt sett orsakar industriländerna större delen av växthusgasutsläppen och även i dagsläget står de för över hälften av världens årliga utsläpp trots att endast en femtedel av befolkningen bor i industriländerna.

Produktion, miljöförstöring och överanvändning av naturresurser sker i stor utsträckning i fattiga länder och den största räkningen betalar fattiga länders befolkning vars livsmiljö skadas av västerländsk konsumtion. I de allra minst utvecklade länderna bor en tiondedel av världens befolkning och de orsakar under en procent av alla koldioxidutsläpp. På grund av snabb befolkningsökning och industrialisering i utvecklingsländerna ökar deras andel av utsläpp, uppskattningen är att år 2025 kommer utsläppen att stå för nästan hälften av världens utsläpp. Samtidigt ökar utsläppen fortsattvis i många industriländer. Detta kallas Nords ekologiska skuld till Syd.

Om vi inte lyckas bromsa utvecklingen av klimatförändringen tillräckligt leder det till vatten- och matbrist som i sin tur sannolikt leder till konflikter mellan människor och till och med krig. Dessutom tvingas människor flytta från sina boendeområden när deras livsmiljöer förstörs, till exempel när öar försvinner under havsytan. Och det leder till att människor måste bege sig i väg och söka nya boendeplatser i olika delar av världen, de blir med andra ord klimatflyktingar.

Mest hotade är små önationer som kan försvinna helt på grund av havsnivåhöjning men även Indien och Afrika ligger illa till. Havsnivåhöjning, vattenbrist på grund av torka och minskade skördar samt spridning av smittsamma sjukdomar orsakar i dessa länder stora problem. Utvecklingsländerna har sämre möjligheter än industriländerna att anpassa sig till konsekvenserna av klimatförändringen och det är sannolikt att klimatförändringen hindrar människor att ta sig ur fattigdom.