Koldioxid är inte den starkaste av de växthusgaserna som mänskligheten har åstadkommit men på grund av den stora mängd och ganska lång livslängd har dess betydelse varit mest betydelsefull som förstärkare av klimatförändring. Därför är det viktigt att förstå kolets kretslopp i naturen.

Kolet kretsar ständigt i naturen mellan olika lager (atmosfär, oceaner, växtlighet, djur och jord). Växtligheten, oceanerna och jordmånen har länge upptagit överskottskolet som hamnat i atmosfären, det vill säga de har fungerat som så kallade kolsänkor. Studierna har dock antytt att klimatuppvärmningen skulle försvaga kolsänkornas funktion. Men fortfarande indelar sig koldioxiden som frigjorts på grund av mänsklig inblandning enligt kolets naturliga kretslopp mellan atmosfär, vegetation och hav. I atmosfären finns uppskattningsvis 45 procent av koldioxidutsläpp kvar. Ungefär 30 procent av koldioxiden har hamnat i oceaner och resten 25 procent i växter och jordmån.

Växterna upptar koldioxiden i atmosfären via fotosyntes, de fungerar som så kallade kolsänkor. Kolet, som upptagits av växter och genom näringskedjan även av djur, frigörs åter till atmosfären genom cellandning och när döda djur multnar.

Havsvattnets översta lager tar ständigt upp stora mängder koldioxid från atmosfären men samtidigt frigörs nästan lika mycket koldioxid från ytvatten tillbaka till atmosfären. Med hjälp av encelliga alger kretsar koldioxiden i oceaner. Vid assimilation upptar alger koldioxid från havets ytlager och när algerna dör och sjunker ner på botten frigörs den upptagna koldioxiden ännu djupare i havet. De djupare vattenlagren har inte kontakt med atmosfären så därifrån kan koldioxiden inte ta sig direkt upp i luften. Mekanismen kallas för biologisk kolpump och det förklarar varför en så stor del av jordens koldioxid har lagrats i haven.

Kolets kretslopp går så fort att en enskild koldioxidmolekyl håller sig kvar i atmosfären endast i cirka fem år. Större delen av koldioxiden som upptas av vegetation och havets ytlager återgår ändå förr eller senare tillbaka till atmosfären. Den långa verkningstiden av koldioxidutsläpp i atmosfären kan man beskriva enligt följande mall: Om 100 nya koldioxidmolekyler släpps ut i luften finns det efter 30 år fortfarande 50 extra CO2-molekyler i atmosfären. På grund av kolets ständiga kretslopp är dock större delen av dem inte längre de ursprungliga molekylindividerna. Efter några hundra år finns det fortfarande kvar cirka 20 extra molekyler och en liten del av nämnda CO2-utsläpp ökar koldioxidhalten i luften i tusentals år tills den extra koldioxiden till slut hamnar i djupet av oceaner.

På grund av klimatuppvärmningen kan jordens, växternas och havens kolupptagningsförmåga försvagas. I en allt mer uppvärmd klimat sönderdelar organismer växtresterna i myllan i allt snabbare takt och då återgår den upptagna  koldioxiden allt fortare tillbaka till atmosfären. Dessutom försvagar klimatförändringen troligen växtförhållandena i vissa områden, till exempel i regnskogarna som ersätts av savanner med sämre kolupptagningsförmåga. Även om vegetationen i framtiden kan i vissa andra områden lagra kol ännu mer, till exempel i de förskogade tundraområdena, förefaller det så att vegetationen globalt upptar mindre kol i framtiden än i dagsläget. Försvagning av kolsänkorna skulle då förstärka växthuseffekten i form av återkopplingseffekt (Obs! Du kan läsa mer om återkopplingseffekten i fysikartikeln). Enligt flera studier försvagas även havens biologiska pumpeffekt eftersom haven inte längre kan uppta koldioxid i samma takt som tidigare.

Förutom koldioxid påverkar även andra växthusgaser klimatsystem på olika sätt och genom olika mekanismer. Metan till exempel är betydligt starkare växthusgas än koldioxid men är mer kortlivad. Metangas bildas vid nedbrytning av organiskt material i syrefattiga miljöer i naturen, till exempel i myrar, samt till följd av människans verksamhet på risfälten och soptippar. I atmosfären omvandlas metan med hjälp av solljuset och genom kemiska reaktioner till vatten och koldioxid efter cirka tolv år.

Jordklotet är cirka 4,6 miljarder år gammalt och klimatet har ändrats mycket under denna tid. Enligt den nuvarande uppfattningen har det under jordens historia funnits flera mycket varma perioder och åtminstone sex kalla glaciärbildningsfaser som vardera varat i miljoner år. Under de kalla perioderna har det funnits vidsträckta inlandsisar i närheten av ena eller båda poler. För närvarande befinner vi oss i den senaste kalla periodens tidevarv som började för drygt 30 miljoner år sedan.

Jordens levande organismer har upplevt tolv perioder av utdöd varav sex varit särskilt omfattande. Man känner inte till med säkerhet orsakerna till massutdöden som skedde för hundratals miljoner år sedan men man tror att en av faktorerna som orsakat de största massutdöden är snabba förändringar: temperaturförändringar i klimatet eller i havsvatten har åtminstone påverkat den första, andra, fjärde och den nuvarande sjätte massutdöden.

Arterna kallas för introducerade arter i deras nya levnadsområden. Ett bra exempel på en introducerad art är guldschakal, ursprungligen från Nordafrika, som under drygt hundra år spridit sig genom Europa och som påträffas till och med i Estland.

I Finland har bland annat påfågelöga blivit mer allmänt när temperaturen stigit. Introducerade arter skiljer sig från främmande arter genom att de förstnämnda sprider sig med hjälp av egna fötter och vingar eller med frön, inte genom människans hjälp.

Om förändringen försvagar artens levnadsförhållanden kan populationerna försöka anpassa sig till förändringarna eller flytta sig till nya utbredningsområden antingen genom att flytta (djur) eller sprida sig med hjälp av frön (växter). Anpassning kan betyda att arten förvärvar nya beteendesätt eller utvecklar nya fysiologiska egenskaper. Om förändringen är så snabb att arten inte hinner reagera på förändringen eller inga nya utbredningsområden går att finna hotas arten av lokal eller till och med global utdöd. Exempel på utrotningshotade arter är bland annat isbjörn, saimenvikare och fjällräv. Arter som anpassar sig sakta till förändringar drabbas mest av klimatförändringen.

Förändringar i livsmiljön påverkar ekosystemet i stor utsträckning. Minskning eller ökning hos en art påverkar i regel andra arters förmåga att klara sig i området. En ökning av antalet skadeinsikter orsakar svårigheter för områdets växtlighet, eller om arter med identiska ekologiska nischer sprider sig i området orsakar det problem för områdets ursprungliga arter och då talar vi om Gauses princip (som t.ex. rödräven som tagit utrymme från fjällräven). Å andra sidan kan förbättrade förhållanden för bytesdjur öka även antalet rovdjur.

Klimatförändringen förändrar de återkommande faserna i naturen, det vill säga fenologin. Konkret betyder detta att växtperioden redan är förlängd i Finland och på många platser i världen. Våren kommer tidigare, det vill säga lövsprickningen sker tidigare och hösten börjar senare eller varar längre då växtligheten vissnar senare.

En annan redan tydligt märkbar förändring orsakad av klimatförändring är att de levande organismerna flyttar geografiskt till nya utbredningsområden mot poler och på bergiga områden mot toppar. Arternas flyttning kommer även att påverkas av havsnivåhöjningen vars effekter man redan nu kan se i känsliga kustområden, till exempel i mangroveskogar. Hittills har man bara forskat om konsekvenserna av havsnivåhöjningen på lokala ekosystem så kunskap om nivåhöjningens vidsträckta effekter för naturens mångfald saknas helt.

Man ska komma ihåg att förändringar i naturmiljöer orsakade av klimatförändringar är inte så enkelt att förutspå eftersom de kan skifta lokalt från område till ett annat.

Klimatförändringen orsakar många slags förändringar i ekosystemet. Förändringar i temperaturen påverkar till exempel längden på växtperioder och till följd av detta förskjuts organismers utbredningsområden eller försvinner helt och hållet. Av detta följer förändringar i näringskedjan vilket orsakar ännu mer förändringar i organismsamhällen. Dessutom förekommer förändringar i nederbördsmängderna, extremväder och skogsbränder ökar. I framtidens förändrade miljöförhållanden klarar sig troligen de populationer och arter som genetiskt skiljer sig från de nu existerande.

Klimatförändringen kan under de följande hundra åren leda till utdöd av tusentals arter och ännu flera kommer att bli utrotningshotade. Enligt vissa andra bedömningar kan situationen bli ännu värre. För att bevisa att klimatförändringen är orsak till utdöd av en enskild art kan det i vissa fall vara problematiskt. För utdöd kan det finnas många andra primära orsaker såsom minskning av antalet värdarter och pollineringsarter, eller ökning av sjukdomar även om klimatförändringen skulle vara den yttersta orsaken. För närvarande vet man ännu inte riktigt vilka de viktigaste faktorerna är. Klimatförändringens effekter kan förvärras när det sker samtidigt med andra förändringar orsakade av människan, såsom minskning av utbredningsområden.

Tills vidare finns det mycket få bevis för global utdöd orsakad av klimatförändringen. I dagsläget tror man att den första helt utdöda däggdjursarten är knagaren Melomys rubicola som levde på korallön Brambley Cay i Australien. Av lokal utdöd finns det däremot rikligt med bevis. På grund av klimatförändringen minskar och förskjuts många arters utbredningsområden vilket orsakar lokal utdöd. Förskjutning av utbredningsområden har upptäckts hos hundratals arter. En lokal utdöd har skett till exempel hos nordamerikansk pika i USA, till virvelmaskar hörande Crenobia alpina i Wales och 48 ödlearter i Mexiko.

För närvarande ökar den globala utdöden mycket snabbt men flera arter som i framtiden troligen kommer att dö ut är ännu inte ens  utrotningshotade. En faktor som förutspår hotet om utdöd är den ringa storleken på det nuvarande utbredningsområdet samt det nuvarande och framtida utbredningsområdets obetydliga överlappning. I Finland uppfylls nämnda kriterier hos flera utrotningshotade arter och särskilt hos de inhemska arterna.

De bästa möjligheterna i anpassning till klimatförändring är ekosystem som är varierande, orörda och fungerande. Ur naturens mångfaldssynvinkel påverkar  klimatförändringen mest på de rika och mest sårbara områden. Till exempel på arktiska områden övertar barrskogarna plats från tundran på grund av den globala uppvärmningen. Hos organismsamhällen på arktiska områden accentueras konsekvenserna av uppvärmningen eftersom klimatet på området är så betydelsefull när det gäller organismers tillväxt och utökning, och dessutom begränsar Ishavet arternas och livsmiljöernas förskjutning norrut. Det finns en risk att organismsamhällen på arktiska områden försvinner till följd av klimatförändringen.

I andra sårbara ekosystem bedöms förändringarna vara följande:

• Öknar och torra ekosystem breder ut sig.
• På stäpper och savanner är konkurrensen hård vad gäller höväxter och träd.
• På områden med medelhavsväxtlighet utarmar torkan mångfalden.
• I skogarna ökar tillväxten men även skogsförstöring.
• På arktiska områden försvinner istäcket, förskogningen sker sakta och de endemiska arterna drabbas.
• I bergsområden förflyttar sig växt- och djurarterna uppåt mot toppar.
• Myrarna torkas ut eller förskogas, utbredningsområden och arterna i dem förändras.
• Vattendrag med sötvatten torkar ut, blir övergödda och arterna förflyttar sig mot polerna.
• Våtmarkerna omvandlas till jordekosystem, primärproduktion i dem ökar.
• I haven påverkar temperaturhöjningen organismernas mångfald och primärproduktionen minskar.
• Korallreven och det skydd de erbjuder åt andra havsorganismer försvinner snabbt.
• Kustekosystem såsom mangroveskogar hamnar under vattenytan som höjs.

Det minskade snötäcket orsakar problem för däggdjursarter som byter pälsfärg (t.ex. vessla, hermelin, skogshare) eftersom rovdjuren ser de vita bytesdjuren lättare i snöfria miljöer. Brist på snötäcke tar bort deras konkurrensfördel vad gäller förflyttning och anskaffande av föda. De milda vintrarna gör det svårt för de arter som går i ide (bl.a. björn) eller sjunker i dvala (bl.a. igelkott). Det minskade snötäcket och sjöarnas istäcke har redan försvårat parningen för saimenvikare och östersjövikare.

Arter som anpassat sig till extrema förhållanden förlorar sin konkurrensfördel när temperaturen höjs. Till exempel har fjällräven blivit beträngd när den från södern vandrande räven har erövrat dess utbredningsområden. Å andra sidan har många arter såsom fälthare, rådjur, vitsvanshjort, vildsvin, mårdhund, grävling, skogsmus och kanin gynnats av snöfria och varmare vintrar i södra Finland.

När temperaturen höjs flyttar fåglarna tidigare på våren och de mildare vintrarna i Finland betyder ökad mångfald bland vinterfåglar. Vissa partiella flyttfåglar, såsom grönfink och gulsparv är på väg att bli stannfåglar och vissa kortflyttare eller mellanflyttare, såsom koltrast är på väg att bli en partiell flyttfågel. Förändringen hos fågelarter påverkas oftast av förutom klimatförändringen även andra faktorer såsom försvunna livsmiljöer, vinterutfodring eller förändringar i det naturliga näringsvävet.

Fågelarterna i lövskogar, såsom trädgårdssångare och blåmes gynnas av den globala uppvärmningen, så gynnas även vatten- och våtmarksfåglar såsom skrattmås, gråhäger, knölsvan och storskarv. Å andra sidan har skogshöns som tjäder, orre, järpe, dalripa och fjällripa som väl anpassat sig till snörika köldvintrar redan nu svårigheter i landets södra och mellersta delar.

Den globala uppvärmningen förespås att påverka fiskebeståndet framförallt i sötvatten. De största förlorarna är laxfiskar, till exempel sik och fjällröding, som anpassat sig till kalla förhållanden. De som gynnas av uppvärmningen är gös, mört och braxen som redan har stort bestånd. Även Östersjön drabbas till följd av klimatförändringen. Klimatförändringen ökar vinternederbörd och sötvattenflöden i norra Europa varmed salthalten i Östersjön minskar. Då minskar antalet organismer som vant sig vid saltvatten (t.ex. blåmusslor). Följderna når hela näringsvävet eftersom till exempel ejderna använder blåmusslan som föda.

Klimatförändringen påverkar även kräldjuren, till exempel huggorm och större vattensalamander. För huggormen är en mild men snörik vinter idealisk. Huggormen gynnas således av mildare vintrar men samtidigt kan minskning av snötäcket orsaka problem för den. Livsmiljön för vattensalamander som redan är utrotningshotad kan försvinna i och med snöfattiga vintrar om små tjärn torkar ut helt.

Sergey Yeliseev

Insekterna reagerar lätt till och med på en liten klimatförändring. I Finland har många fjärilsarter spridit sig mycket snabbt norrut, till och med hundratals kilometrar under knappt tio år. De snabbaste som spridit sig är juvelvingar, sorgmantel och citronfjäril. Finland har även fått nya fjärilsarter, till exempel har påfågelöga etablerat sig under de senaste årtionden.

Ökade sommartemperaturer och nederbördsmängder gynnar även många blodsugande ryggradslösa djur såsom stickmyggor, knott, svidknott och bromsar, och det är inte omöjligt att Finland får även nya blodsugare. Älgfluga och fästing som sprider borrelios och fästingburen hjärninflammation klarar sig allt bättre i den globala uppvärmningen och även på snön vandrande ryggradslösa (t.ex. tvåvingar och snösländor) ökar när vintrarna blir mildare. Även många insekter som anses vara växtskadedjur klarar sig allt bättre (bl.a. röd tallstekel) eller sprider sig till Finland (bl.a. tallvedsnematod).

Klimatförändringen är ett stort hot till exempel för humlor och eftersom de har en viktig roll som pollinerare för naturväxter och odlingsväxter är det risk att även växtpollinering misslyckas. När synkronisering mellan humlor och växter störs kan bärblomning på våren börja så tidigt att humlepopulationerna inte hinner pollinera, och näringstillgång för drottningar kan försvåras efter övervintring.

MikeAncient

I det förändrade klimatet påverkas växtligheten förutom av uppvärmning även av förändrade nederbördsmängder och ökande koldioxidmängder i atmosfären av vilket följer att växternas livsprocesser tilltar. När temperatursummorna ökar förlängs även växtsäsongen.

För närvarande värms klimatet upp så fort att det överskrider de flesta växternas naturliga utbredningshastighet. I denna situation kan de långsamt växande träden inte nödvändigtvis hänga med i förändringen. Bäst klarar sig ettåriga växter, de som har bra spridningsförmåga och de som sprids via vind, fåglar eller däggdjur som i de finska förhållanden är långdags eller dagsneutrala arter.

Konsekvenser av klimatförändringen för Finlands växtlighet, svamp och alger kan grovt beskrivas enligt nedan:

• Aggressiva främmande arter (bl.a. jättebalsamin, blomsterlupin och vresros) klarar sig bra.
• Sakta växande risvegetation (bl.a. blåbär och lingon) befinner sig i riskzonen.
• Anpassningsbar tall klarar sig utmärkt.
• Granen lider av torka och minskar i antal.
• Björk och andra lövträd gynnas tydligt av klimatförändringen.
• Lapplands glesbevuxna skogar växer sakta igen.
• Mängden växtsjukdomar och växtskadedjur ökar och trädens förutsättningar att försvara sig mot dem ökar. Odlingsväxter kan dock drabbas.
• Svampar lever i symbios med sina värd- och kompisväxter så svamparnas mängd är lika med växternas mängd.
• Stränderna växer igen (t.ex. sjöfräken gynnas särskilt mycket av ökande koldioxidhalter).
• Mängden cyanobakterier ökar och då blir även blåalgförekomsten mer vanlig.

Havsförsurningen ökar i snabb takt och riskerar framtiden för många havsorganismer. Den ”extra” koldioxiden i atmosfären som upptas av haven gör vattnets pH-värde surare. Efter den industriella revolutionen har havsvattnets surhetsgrad ökat med 26 procent. Enligt forskare är hastigheten på förändringen snabbare än någonsin tidigare, världens oceaner försuras snabbare än någon gång under de senaste 300 miljoner åren. Om utsläppen fortsätter att öka kan försurningen öka till och med 170 procent till slutet av detta århundrade.

Allra snabbast är försurningen på de arktiska vattenområden där förändringen är så snabb att många organismer inte hinner anpassa sig till den. Man ser redan nu förändringar även i Stilla havet där risken är särskilt stor för koralldjuren samt för kalkskaliga blötdjur och snäckor. Enda metoden för att lösa problemet är en snabb och omfattande minskning av koldioxidutsläpp.

Avskogning beror på avverkning av skog och avskogningen ökas även av de omfattande skogsbränderna i olika delar av världen på grund av klimatförändringen. Skogarna avverkas för behovet i träförädlings-, pappers- och energiindustrin samt när skogsområden används till jordbruket. Starkast är avskogningen i tropiska regnskogar. Avverkning av skogen frigör koldioxiden i träden tillbaka till atmosfären eftersom skogen inte längre fungerar som kollager. Till följd av avskogning frigörs så mycket koldioxid tillbaka till atmosfären att det enligt bedömningar motsvarar utsläpp från vägtrafiken i hela världen.

Avskogningen förstärker således klimatförändringen samt minskar dessutom naturens mångfald eftersom det i avskogningens spår försvinner livsmiljöer för tusentals organismer i tropikområden som är rika ur mångfaldssynvinkel. Bästa sättet att bekämpa avskogning är att skydda regnskogarna men även utveckla hållbara metoder för jordbruks- och skogsekonomin och utbilda människor i användning av metoderna.

Splittring av livsmiljöer minskar naturens mångfald. Splittringen orsakar problem för många levande organismer och samtidigt försvagas deras förmåga att anpassa sig för förändringar i livsmiljön på grund av stressen de känner av klimatförändringen. Ett sätt att förbättra organismers anpassningsförmåga är att försöka minska andra stressfaktorer riktad mot dem såsom ovannämnda splittring av livsmiljöerna. Det finns ingen heltäckande lösning för att förhindra splittringen men till exempel etablering av ekologiska korridorer skulle hjälpa. Skyddsåtgärderna ska dock utarbetas utifrån de skyddade arternas behov.

Biologins roll i begränsning av och anpassning till klimatförändringen

Med hjälp av kunskaper inom biologin kan man förutom att förstå klimatförändringen och dess konsekvenser även begränsa den samt anpassa sig till dess följder. De mest betydande begränsningsåtgärderna är att skydda naturens mångfald och kolsänkorna.

Undervisning i biologi är förutom förmedling av vetenskaplig kunskap även viktig i  förstärkning av elevernas förhållningssätt till naturen. Viljan att skydda kan väckas lättare om naturmiljöer är bekanta, omtyckta och betydelsefulla för en själv, däremot kan det vara mindre sannolikt att man vill försvara främmande, okända och avlägsna naturmiljöer.

Bevarandet av naturens mångfald är målet för naturskyddslagstiftning i Finland. Skyddet genomförs i huvudsak i naturskyddsområden som för närvarande är 9 procent av Finlands area. Målet är att bevara olika naturtyper och arter men de nuvarande naturskyddsområden omfattar ännu inte alla kända levande organismer eller livsmiljöer. Skyddet behövs eftersom många organismer och livsmiljöer är utrotningshotade.

Till följd av klimatförändringen ändras förekomstområdena för levande organismer och livsmiljöer, och de nuvarande naturskyddsområdena kan nödvändigtvis inte längre skydda naturvärden som tidigare funnits i dessa områden. När organismer förflyttar norrut kan många arter som behöver skyddas försvinna, och förflyttningen till ett annat område lyckas inte alltid. Å andra sidan kan områden dit arterna förflyttar vara små, splittrade och ha skyddsbehov.

Även om de flesta arterna skulle förflytta sig från skyddsområden är skyddsområdena ändå viktiga för bevarande av livsmiljöer. Nya arter kan sprida sig där och med hjälp av dessa kan mer tid köpas för de alltmer sällsynta arterna att öka och sprida sig till nya områden. Genom att öka storleken på skyddsområden, förbättra kontakten mellan dem, till exempel med hjälp av ekologiska korridorer, eller förbättra arternas livsmiljöer kan man förbättra förutsättningarna för bevarande av flera arter. Eftersom förändringarna i utbredningsområden övergår länders gränser borde skyddsområdesplaneringen ske genom internationellt samarbete. Det behövs troligen även nya skyddsområden.

Förmodligen räcker det inte endast med skyddsområden utan det blir allt viktigare att  ta hand om områden även utanför skyddsområden på ett hållbart sätt. Särskilt gäller det skötsel av skogs- och jordbruksmiljöer. 

Ur klimatskyddets synvinkel är det viktigt att skydda och återställa naturens kollager. När det gäller skogsvård betyder det bland annat att man på avverkningsområden lämnar kvar stubbarna i skogen, slutar med olönsamma underhållsdikningar och sänker avverkningsmålen så att skogarnas kollager kan växa i fred. Dessutom skulle det vara bra att lämna mer skog utanför den intensiva ekonomianvändning för att skogen ska utvecklas naturligt. Med detta menas att skogarnas omloppstid förlängs, jordbearbetning på avverkningsområden minskar samt skogsbeklädd mark ökar. Även minskad torvupptagning och utdikning av myrar är en effektiv metod för att minska naturens kolutsläpp.

Födoproduktion är en av de viktigaste uppgifterna för bevarande av människoarten. Jordbruk är egentligen vård av jorden: att ta hand om odlingsjorden och växtförhållandena för odlingsväxter. Jordbruket har en viktig roll även i lösningen av klimatförändringen. En stor del av koldioxiden som mänskligheten släpper i atmosfären skulle vara möjligt att åter tas upp och bindas i jorden med hjälp av jordbruket. Åkrarnas kollager kan ökas genom att sörja för mikroorganismers välbefinnande i myllan och öka mängden organiskt material (t.ex. växtrötter, skörderester, gödsel) i åkerjorden.

Även innovationer som drar nytta av olika nya biologiska principer kan utnyttjas i begränsning av klimatförändringen. Det är många uppfinningar inom cirkulär ekonomi samt inom bioekonomi och teknologi där man använder samma modell som ekosystemets kretslopp i naturen och strävar efter ett samhälle med hållbar materialcirkulation. Med andra ord går man ifrån den linjära tanken ”från råvara till produkt och avfall” till cirkulationstanken likt ekosystem där det inte finns avfall utan råvaran som till och med använts flera gånger kan utnyttjas vidare i tillverkning av nya produkter eller på ett annat sätt. Tack vare produktion och konsumtion i cirkulär ekonomi, samt material- och energieffektivitet minskar de mindre klimatutsläppen som uppstår i cirkulär ekonomi.

Med bioekonomi menas olika saker beroende på vem som talar. Enligt en definition är bioekonomi produktion där man drar nytta av förnybart material från naturen samt utvecklar och främjar innovationer och teknik. Samtidigt främjas den systemiska förändringen i användning av förnybara naturresurser i stället för de icke förnybara. Bioekonomi innefattar bland annat skogsindustri, kemisk industri, jordbruk, livsmedelsindustri och till och med naturturism. Bioekonomi har en viktig roll i Finlands näringsliv såväl i dagsläget som i framtiden.

Även om vi skulle lyckas med att bromsa klimatförändringen över förväntan måste vi ändå rusta oss för konsekvenserna under flera årtionden framåt. Vid anpassningsåtgärder kan man dra nytta av följande biologiska metoder:

• Genom att skydda mangroveskogar och våtmarksområden i kustområden kan vi hindra översvämningar och erosion.
• Genom att skydda och återskapa skogar hindras jordskred och vattenströmning kan regleras.
• Varierande system inom jordbruks- och skogsekonomi hjälper oss att klara i förändrade klimatförhållanden och trygga födoproduktion.
• Hållbar skötsel av våtmarker och flodslätter belägna på högslätter hjälper i reglering av vattenströmning och vattenkvalitet.
• Genom att skydda mångfalden i jordbrukssystem och skapa genbanker för odlingsväxter och produktionsdjur.

Biologilektionen är ett utmärkt tillfälle att lära sig hur man blir opinionsbildare och det kan ske på följande sätt:

• Ta reda på situationen för naturskyddsområden i din kommun och vid behov delta i diskussionen.
• Träffa kommunens miljömyndigheter eller myndigheter som ansvarar för planläggning, och ta reda på vad deras roll är när det gäller att bevara naturens mångfald och att begränsa klimatförändringen.
• Ta reda på pågående processer i EU, Finland eller i din kommun, och delta i dem.
• Ta reda på vilka finska och internationella miljöorganisationer det finns och vad de gör för klimatfrågorna.
• Ta reda på vilka företag som deltar i frivilligt klimatarbete eller arbetar för att bevara naturens mångfald.
• Planera och genomför ett eget projekt med vilket man påverkar skolans verksamhet ur klimatförändringens synvinkel.